De unga medelklassförfattarna har för lite självhat och ångest
Den välmående medeklassen har den rätta posen men har de något att säga?
Toppbild: Unsplash
Det pågår en diskussion på kultursidorna om huruvida de samtida författarna är alltför självupptagna eller inte. Författare i dag uttrycker alltför sällan något utanför sig själva, skrev kritikern Mikaela Blomqvist i Göteborgs-Posten. De är fokuserade på sig och sitt, fipplar mest med sitt navelludd, lyfter inte blicken mot världen utanför. Eller för att använda Blomqvists liknelse: de skapar sin litteratur som om de ligger på analyssoffan och lägger ut texten inför någon som har betalt för att lyssna. Bra betalt, får man förmoda.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I podcasten Stoopendaal och Sundfelt utvecklar hon sitt resonemang med att personliga litterära texter inte heller går att recensera på ett vettigt sätt, eftersom varje negativt omdöme automatiskt blir ett personpåhopp. Svenska författare borde lägga mer krut på den litterära formen, är hennes slutsats och lösning på problemet.
Men om självupptagenhet är diagnosen är knappast formen den rätta medicinen. Avancerad form utan innehåll kan vara nog så narcissistisk – fråga åttiotalet. Viktig litteratur handlar i grund och botten om bra historier. Ett självbiografiskt skrivande kan vara ett utomordentligt sätt att berätta om något annat, och större, än en själv. Det avgörande är om det finns något att berätta.
Och möjligen har vi här pudelns kärna. Den senaste tiden har några artiklar publicerats på DN som handlar om skrivande och författarskap. Romandebutanten Peter Hammarbäck beskriver hur han förbereder sig inför utgivningen. Han gör armhävningar, funderar på om han kommer att plåtas i bar överkropp, bleker sina tänder. Bilden framtonar av en författare som är väldigt intresserad av sig själv och hur han tar sig ut, men mindre intresserad av sin bok och vad han vill säga med den.
I en annan text i DN skriver Anna Axfors kaxigt att det var så ”himla lätt att ta sig in i författarskrået” och konstaterar sedan: ”Här i kulturetablissemanget förblir jag livet ut.” Det är med glimten i ögat hon uttrycker sig så, men det är samtidigt intressant att en gryende författare upplever att hon redan sitter säkert vid köttgrytorna.
Inget ont om just Hammarbäck och Axfors – bägge verkar dessutom ha humor. Emellertid är det något som sker med litteraturen generellt när den domineras av en välmående medelklass. Attityden finns, den där chica lättheten – men finns ärendet? Texterna kommer ofta från en trygg och ombonad plats. Frågan är om det hos den curlade och självsäkra unga medelklassgenerationen ens finns självhat eller ångest, dessa en gång i tiden obligatoriska känslomässiga erfarenheter för stora konstnärskap.
Det är svårt att inte slås av kontrasten när man hör Faysa Idle, poeten som vuxit upp i Tensta, förlorat en bror i en skjutning och vars andra bror är högt uppsatt i ett kriminellt nätverk. Hon debuterar med den självbiografiska Ett ord för blod (Lind & Co) och har blivit intervjuad på många ställen den senaste tiden. Mycket lyssningsvärd är P1-dokumentären om henne, ”Det regnar blod i mitt kvarter” av Randi Mossige-Norheim.
Faysa Idle sätter något på spel på riktigt när hon vittnar om gangsterkulturen. Hon berättar om sin vän, som var duktig i skolan men ändå blev kriminell. Hon kallar hans våldsamma vänner för ”demoner”, medan hon i vännens ögon däremot ”ser en själ”. Ändå blir han gangster. Och skjuten till döds.
Faysa Idles bok har ingen litterärt raffinerad form, hon pratar ortenspråk och skrivandet handlar om henne själv och den värld hon känner. Ändå lider hon inte av självupptagenhet. Alls.
***
Läs även: Mina barn behöver en kulturkanon
