Demografin i Sverige ställer oss inför ett val
Den betydande invandringen till landet under 2000-talet är och förblir en stor demografisk möjlighet.
Borde demografi vara ett grundskoleämne?
Ja, demografi bör vara ett ämne i grundskolan. Och det är det. Inte ett eget ämne, men ett delämne. Av gällande läroplan för ämnet geografi inom samhällskunskapen i grundskolans årskurser 7–9 framgår att orsaker till och konsekvenser av demografiska mönster och förändringar i befolkningsfördelning, befolkningsutveckling, migrationsmönster och urbanisering ska behandlas. Och det är utmärkt. För demografi är en genomgripande verklighet som formar samhällsutveckling och villkor för politiskt beslutsfattande.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Det är av stor vikt att vi som lever i Sverige och inom den Europeiska unionen har koll på läget, hur befolkningen är sammansatt, hur den förändras, varför och hur vi rimligen bör förhålla oss till verkligheter vi kan respektive inte kan eller bör försöka påverka.
I samtliga höginkomstländer har vi i kraft av god genomsnittlig materiell standard – och fred – en åldrande befolkning. En allt större andel av befolkningen är över 65 år. Och barnafödandet är lågt och sjunkande. Så är det i hela den Europeiska unionen, där vi ju för övrigt går till parlamentsval inom kort.
Som helhet står den Europeiska unionen inför stora demografiska utmaningar de närmaste decennierna, med en minskande och åldrande befolkning, minskande arbetskraft och därmed en ”försämrad” försörjningskvot. Även med det betydande tillskottet av människor genom asylinvandring under 2010-talet från krigshärdar i omvärlden, står unionen inför denna verklighet, något som EU-kommissionen om och om igen konstaterat. Betydande satsningar på att ge ännu fler av dessa relativt nyanlända verktyg att fullt ut delta på den europeiska arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt är nödvändiga, men ytterligare tillskott av arbetskraft kommer att behövas. Vi talar givetvis om olika former av arbetskraftsinvandring, både vad avser högt kvalificerade personer och personer med kortare utbildningsbakgrund.
Sverige skiljer dock ut sig som ett land där befolkningen prognostiseras växa, trots låga födelsetal och minskat asylmottagande, och där förhållandet mellan andelen äldre och andelen i arbetsför ålder ser mer gynnsam ut under en längre tid framåt. Den betydande invandringen till landet under 2000-talet är och förblir en stor demografisk möjlighet, som bör förvaltas betydligt bättre än hittills. En mycket stor andel av dem som kommit till landet är naturligtvis redan inne på arbetsmarknaden, men betydligt mer kan och bör göras. En bred och djup integrationsagenda, som inkluderar allt från bostadsförsörjning, socialt arbete och förskola, över hela utbildningsväsendet, till arbetsmarknadspolitiken, är vad som bör genomföras. Det hela innebär ett stort projekt för hela vårt samhälle, något som Magdalena Andersson för övrigt talade om i sitt jultal för några månader sedan.
Ett sådant stort samhällsprojekt är givetvis inte förenligt med en förlängning av de senaste decenniernas ekonomisk-politiska inriktning med marknadisering av välfärds- och arbetsmarknadspolitik – och myndighetsutövning – ständigt sjunkande skattekvot och åtstramande finanspolitik. De kraftigt ökande försvarsutgifterna skärper utgångsläget ytterligare.
Demografin i Sverige ställer oss inför ett val. Lägga om till en progressiv, socialdemokratiskt präglad ekonomisk politik, investera i att människor ska nå sin fulla potential i arbete och samhällsliv, eller se möjligheter till en ljusnande framtid, inte minst vad avser den gemensamma välfärden, gå förlorade. Det borde läras ut inte bara i skolan, utan i samhällsdebatten i stort.
Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.
Här kan du läsa Thomas Gürs svar på samma frågeställning.
***
