Demokratin är känsligare än klimatet
Den gröna omställningens stora ekonomiska utmaning är att man måste ta hänsyn till väljarna.
Toppbild: TT
Håll grytan kokande! En aluminiumkastrull. Den brukade hänga i en stålställning utanför Domus och budskapet var anslående i sin enkelhet. Frälsningsarmén var bäst i stan på att samla in pengar. Kastrullen var dessutom automatisk och därmed inte lika personalkrävande som plåtbössorna man skramlade med utanför Systemet.
Bilden dök upp när jag fick syn på en helsidesannons från ett energibolag. Rubriken var: ”Tänk dig en anläggning som fångar in koldioxid från atmosfären.” Av texten framgick vidare att ”vi” helt enkelt ”måste” bygga en sådan ”manick” för att ”klara klimatmålen”. Annonsören hade länge ”klurat” på saken och nu var det dags att sätta spaden i jorden. Samma gamla gryta, tänkte jag. Vi får ta det här från början.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det fanns en gång ett kommunalt bolag som hette Stockholm Energi. Det ägdes av medborgarna och sysslade med att bibringa dessa värme och el från diverse anläggningar i stadens närhet. Därefter, under avregleringarnas glada dagar kring sekelskiftet, såldes verksamheten (en ovanligt misslyckad affär) till det finska bolaget Fortum. Chefernas löner stack iväg som raketer.
Utförsäljningarna av gemensamma tillgångar kunde ha sina fördelar, om än inte alltid. Förresten behöll staden halva ägandet i den del av koncernen som sysslade med fjärrvärme. På den vägen är det. Fortum har visserligen sålt sin andel till en grupp investerare med näsa för stabila monopolmarknader men i styrelsen sitter ännu en rad folkvalda politiker.
För att krångla till saken heter företaget nu Stockholm Exergi, varav den senare termen är ett ganska invecklat begrepp med bäring på termodynamikens andra huvudsats. Antagligen tyckte man att energi lät som dragspelsmusik. Exergi är spänstigare, ungefär som exercis, och att ingen riktigt fattade betydelsen var bara bra. Nu kunde man med gott samvete lägga pengar på reklam för de fåkunniga.
Den omtalade manicken ska årligen suga upp 800 000 ton koldioxid. Tror de ens själva på det? Alltihop ska sedan pumpas ned djupt under havet någonstans. ”Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.” Jaha. Det enda vi kan vara helt säkra på är att metoden är ytterst energikrävande och därför dyr. Om den i någon rimlig mening lönar sig är osäkert. Den som lever får se. Viktigast just nu är att väljarna inser nödvändigheten. Att vi måste. Någon ska ju betala.
Jag avundas inte den gröna omställningens organisatörer. Att bygga en batterifabrik stor som en hel socken är inte lätt, eller för den delen industrier som gör ”grönt” stål. Tricket är att vara först och sedan bli störst. Riskfritt är det aldrig. Innan Torbjörn Tännsjös idé om global diktatur kan realiseras måste man därtill ta hänsyn till väljarna. Förlorar de tron på skattefinansieringens nödvändighet kan det snabbt gå utför, och vi vet vilka som gärna tar över.
Det gröna får därför inte vissna, för den bruna omställningen blir nog inte heller någon tebjudning. Vi behöver inte komplicera bilden med påminnelser om att grönskan, likt lönnens, kan ha en röd övergångsfas. Sahra Wagenknechts framgångar i de tyska delstatsvalen hör bara delvis hit, fastän stalinister här som där anser att vänstern endast lockar klimatveganer och refugees-welcome-tanter, eller ”bögar och allergiker” som det hette förr.
Än så länge duger varningsord från forskare och tv-bilder på översvämningar, men demokratin är känsligare än klimatet. Att stävja gröna finansbubblor med hjälp infantil reklam är vanskligt. Förr eller senare måste man höja insatsen för att reproducera tron på detta eviga ”vi måste”. Snart räcker kanske inte ens rädslan för klimatflyktingar. Då krävs tyngre doningar.
Det finns aktivister som påstår att vulkanutbrotten på Island inte är fullt naturliga, utan förvärras av människans utsläpp av koldioxid. Men varför stanna där? När vi nu alla tvingas bygga berggrund av samma gas kan man med fördel hålla grytan kokande genom att återuppliva den gamla idén om jordbävningar i bemärkelsen straff.
Innan kontinentaldriften blev den dominerande förklaringsmodellen fanns en konkurrerande teori som kallades konstriktionsteorin. Den byggde på att jordskorpans veckning, inklusive jordbävningar, inte styrdes av magmaströmmar i jordens inre, utan av klimatet. Tanken var att bergskedjor uppstod på samma sätt som vecken i skalet på ett skrumpnande äpple. Värme och kyla.
Jag är säker på att Extinction Rebellion, eller en välbetald reklambyrå, kan utvinna mycket ur konstriktionsteorin. Det enda som behövs är en rejäl jordbävning och en för vår tid helt normal hybris. Allt ont är vårt eget fel. Resten är business.
***
Läs även: Gruvbrytning är sällan bekymmersfri
