Demokratins dödgrävare

Betvingandet av nationalkonservativa Nationell Samling i valet till Frankrikes nationalförsamling emottogs brett bland (västra) Europas ledande politiker och nyhetsmedier som en seger för demokratin. Och eftersom den demokratiska idén, att folket styr landet, är ett slags överideologi, fick de nu en politisk andningpaus, förvisso högst tillfällig. Den shakespearanska tragikomedin som presidentvalet i USA utgör, pockar ju på ständig uppmärksamhet.

Joe Biden sover nog när jag skriver den här texten, men när webbredaktör Andrea publicerar den bör han ha vaknat – och vilka grodor kommer inte ur hans mun då? I går kallade han Zelenskij för Putin, och Kamala Harris fick heta Trump.

Och apropå grodor: tillbaka till grodätarvalet i söndags. Vilket ju som bekant utlystes eftersom president Macron gav sina undersåtar underkänt för hur de röstade i EU-valet. De lutade för mycket till höger, tyckte han. 

Folket dabbade sig sedan igen,i parlamentsvalets första runda, den 30 juni. Vilket föranledde presidenten – alltjämt alltså missnöjd med folket – att inför den andra och avgörande ronden, den 7 juli, slå ihop påsarna i valtaktiskt samarbete med sina ideologiska fiender till vänster, samlade i Jean-Luc Mélenchon-ledda antikapitalistiska Nya Folkfronten. Detta enligt principen min fiendes fiende är min vän: Vi röstar på er kandidat i valkrets X om ni röstar på vår kandidat i valkrets Y.

(Det franska valsystemet är ju så konstruerat, att platserna i parlamentet fördelas ur enmansvalkretsar, där mandatet tillfaller största parti/partiallians.)

Macrons och Mélenchons manipulationer visade sig effektiva. Valets egentliga segrare, Marine Le Pens Nationell Samling, fick inte parlamentariskt genomslag för sin växande popularitet. En fördubbling av röstandel till hela 37 procent, gav endast runt 25 procent av mandaten. Trots att enmansvalkretsar i normalfallet gynnar det största partiet. (Notera hur Labour nyligen nästan fördubblade sina mandat i det brittiska valet, fast röstuppgången bara var en dryg procent.)

Men vad är mitten/vänster-segern värd, egentligen, sett i demokratins ljus? I färska franska opinionsundersökningar är väljarna missnöjda över hela det politiska fältet. Och inte undra på det, när de som “vann” (den parlamentariska matchen alltså, inte kampen om dagordningen och väljarnas förtroende) bara förenades i det de var emot: nationalkonservatism/högerpopulism/främlingsfientlighet/invandringsskepsis eller vad man nu ska kalla Le Pens erbjudande.

Inte i det de var för.

Härmed faktiskt liknandes den svenska politiken som den sett ut efter SD:s intåg i riksdagen 2010. Till exempel byggde ju Januariöverenskommelsen efter valet 2018 på SD-motstånd och “min-fiendes-fiende-principen”. En S-ledd regering lovade Annie Lööf och Jan Björklund att föra ekonomisk högerpolitik. Och länge hette det ju från många håll - inte minst hos "det fria ordets" män och kvinnor i medier och kultur - att man skulle “vägra ta debatten” med SD. Fast SD i sin huvudfråga, minska invandringen, hade folket med sig, enligt stabila mätserier från åtminstone 1990.

 I USA råder motsvarande motvallsagenda. Brett i medierna, som CNN, MSNBC, New York Times et cetera. Och i den falang av Republikanerna som kallas never-Trumpers – och i Demokraterna, förstås. Joe Bidens stora löfte 2020 var ju att besegra Trump och trumpismen och därmed "rädda demokratin".

 Det här gjorde att viktiga frågor som demensen och gränsen fick en alldeles för undanskymd plats i rapporteringen. Först halvvägs in i Bidens mandatperiod började medierna motvilligt och försiktigt skildra gränskaoset. Och presidentens kognitiva förfall försökte man förtvivlat länge hålla som statshemlighet – tills trollet sprack i debattljuset i Atlanta för några veckor sedan.

Mobiliseringen mot Le Pen utropades alltså som en seger för demokratin. Men tänk om det är en Pyrrhus-seger – en sådan seger till och vi är förlorade. För hur bra har det gått med den där motvallspolitiken, egentligen?

 I Sverige tävlar SD med Moderaterna om att vara näst största parti; och var enligt flera mätningar för några år sedan faktiskt allra störst ett tag. Vidare låter ju M, S och KD numera som ett slags SD light i invandringsfrågan. Och i USA växer nu kraven även vänsterifrån på att den demente desperadon i Vita Huset måste väck. Samtidigt som en andra presidentperiod för den demoniserade fienden Trump nu ter sig nästan oundviklig. Inte minst för att en av hans paradfrågor, gränsen, varit så illa hanterad.

 Demokratin är alltså ett slags överideologi. Ta bara som exempel inledningsmeningarna i svenska skolans läroplaner – “Skolväsendet vilar på demokratins grund” – och i vår regegeringsform: “All offentlig makt utgår från folket”. Men vad är den demokrati värd, där folkets vilja inte får slå igenom? Och vilka politiska krafter kan inte tänkas byggas upp bakom de nevertrumpska och macronska dammväggar som ju rimligtvis inte tål vilket tryck som helst, utan en dag bara måste brista?

Historikern Emile Chabal vid Edinburghs univeristet skrev nyligen om Nationell Samling att partiet “kan rättmätigt göra gällande att man är den franska arbetarklassen parti”. Resonemanget forstätter med att – warts and all - det är den enda politiska kanal missnöjda väljare tycker sig ha till sitt förfoagande. De drivs inte av fascism eller rasism, utan av framtidsoro gällande frågor som invandring, islam/islamism, kostsam klimatpolitik, social marginalisering. Och tycker att de störres städernas eliter helt enkelt skiter i dem.

Ungefär som i amerikanska rostbältet, alltså.

Den stora demokratiberättelsen i väst har länge handlat om hur demokration hotas av mörka krafter som Trump och andra högerpopulister. Dags nu kanske att lansera en alternativ berättelse: att de som ska vara demokratins stöttepelare - det vill säga alla statsmakterna från den första till den fjärde (alltså medierna, som vi i Sverige brukar kalla tredje statsmakten) – i själva verket håller på att urgröpa den.

Demokratiskt styre utan folkligt stöd ter sig ju som en anomali. Och på sikt blodbad?

Eller så kan samhällseliterna följa dramatikern Bertolt Brects (ironiska) råd i en dikt han skrev efter 17 juni-upproret arbetarupproret i DDR (Tyska demokratiska republiken) 1953: "Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?"

***

Läs även: Tiden rinner ut för demokraterna

Läs även: Mitt i skräckfilmsuppföljaren