Den breda mitten existerar inte, Centern
Och vems fel är det, egentligen?
Toppbild: TT
Det är svårt att inte låta sig imponeras av envisheten, det ska tillstås. Förundras av den outsinliga källa till verklighetsflykt som Centerpartiet tycks ösa ur. Men, nej, inte heller den här gången kommer drömmen om att regeringen ska koppla av Sverigedemokraterna, och i stället göra upp i mitten, att inträffa. Skälet är enkelt: det finns ingen mitt att göra upp med. I vart fall ingen som samlar en egen majoritet och som inte är beroende av antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och, nej, en regering bestående av S och M kommer inte att se dagens ljus så länge det vare sig råder krig eller det förstnämnda partiet kan tänka sig att sitta i baksätet i ett fordon som framförs av det sistnämnda partiet.
Allt är med andra ord exakt likadant som när C bestämde sig för att stödja S. Däremot finns det inget som hindrar Centerpartiet från att göra upp med regeringen i de frågor som präglas av samstämmighet, vilket sannolikt är ganska många. Inte mer än den egna envisheten vill säga.
Denna envishet kan på sikt komma att kosta Centerpartiet sina platser i riksdagen. Utförsbacken i opinionen är ett faktum som den nytillträde partiledaren Muharrem Demirok hittills inte uppvisat förmåga att bromsa. Inte för att det per automatik skulle vara omöjligt att återuppbygga förtroendet bland dem som övergett partiet, utan för att det inte går att locka tillbaka väljare som vill ha en borgerlig regering, som identifierar sig som borgerliga, genom att lova sitt stöd till borgerlighetens huvudmotståndare.
När vårändringsbudgeten presenterades i förra veckan kritiserades regeringen för att inte driva tillräckligt offensiv politik med potens att hejda effekterna av den ekonomiska krisen. Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl framhöll bland annat att budgeten borde ha innehållit sänkningar av arbetsgivaravgifterna och stöd för energieffektiviseringar. Men nog hade förutsättningarna för att få gehör för den sortens åtgärder varit högre om partiet faktiskt velat förhandla med regeringen? Om man hade varit genuint intresserad av det politiska utfallet, vill säga.
Flera av riksdagens partier befinner sig i en grav identitetskris, post ett decennium av politiskt undantagstillstånd, som en effekt av SD:s intåg och etablering i rikspolitiken. Men Centerpartiets kris är av ett annat, mer svårlösligt slag. Det går nämligen inte att locka tillbaka kärnväljare på landsbygden utan att samtidigt adressera orsaken till nedgången, alltså den plötsligt uppkomna (tvångs)förälskelsen i S och MP, och den oheliga allians som de ambivalenta känslorna givit upphov till.
Inte heller blir uppdraget enklare av att C i dag bärs upp av en mängd urbana, välutbildade kvinnor med vänsterreflexer, en grupp som partiet gärna önskar behålla, samtidigt som det försöker locka tillbaka de forna kärnväljarna, som har föga gemensamt med de nya sympatisörerna.
Mandatperioden är bara i sin linda, ur den centerpartistiska önskebrunnen kommer många fler utspel om mittensamarbetet att serveras. För att dessa propåer ska ha någon relevans behöver C börja samarbeta med alla de partier som utgör väggarna i det demokratiska bygget och välja det alternativ som ger störst "liberal och borgerlig" utdelning. Om en koalition bestående av S, V och MP, mot förmodan, skulle generera mest politik av det slaget är det bara att gratulera Centerpartiet – och Sverige – till förhandlingsskickligheten.
***
