Den digitala fula ankungen
När jag på min studentkår i Tyskland på 1990-talet skulle skriva artiga tackbrev lärde jag mig omgående att de var tvungna att skrivas för hand – med reservoarpenna. Att använda kulspets var som att spotta någon i ansiktet. Innehållet borde vara medieoberoende, men så är det aldrig.
På samma sätt är det med sociala medier på internet. En äldre släkting klagar ofta på allt meningslöst vänner lägger ut på Facebook, men om somrarna pratar hon engagerat vid badbryggan med övriga sommargäster om precis sådana trivialiteter. Att Facebook är en digital badbrygga har hon ännu inte förstått.
Carl och Anitha Schulman har fått utstå enorm kritik för att de lägger ut trevliga filmer med sin fyraåriga dotter Penny på Youtube, vilket anses vara exploatering. Inte heller vanliga foton på ens barn är okej. Det mest extrema utbrottet kom i en krönika av Lotta Lundberg i SvD 26/9, där hon »äcklades« över föräldrar som lade ut foton på sina glassätande telningar på Facebook, och närmast jämförde det med barnmisshandel. Samtidigt lovprisar alla lilla Cleo och de andra söta barnen i förra årets adventskalender, skrockar glatt åt »Sveriges yngsta mästerkock« och ler åt söta barn i tidskrifter och böcker. Uppenbarligen är det bara en fråga om mediet: Tv-inslag med barn på konventionell tv – utmärkt! Tv-inslag med barn på internet – övergrepp! I synnerhet när inslaget upplevs som självproducerat. Bakom det ligger en vag känsla av att nätet inte är på riktigt (som SVT, spelfilmer och Kamratposten), samt att det utgör en tummelplats för narcissister, pedofiler och troll.
Än mer tydligt blir det när vi kommer till döden. I alla tider har dödsbud varit en nyhet, och vare sig det gällt en bekant eller känd person har människor vid beskedet spontant berättat minnen om den bortgångne och stämt upp i ett »Frid över hans minne«. Nekrologer i tidningar och föreningsblad är en aktad genre. När en kunglighet begravs förs kistan än i dag genom Stockholm inför sörjande allmänhet. Man får också skriva krönikor och kulturartiklar om avlidna märkespersoner – så länge det sker i tryckta medier.
Men så fort kanalen är internet finner många det ovärdigt. När jag nyligen skrev ett inlägg på sociala medier om en avliden tv-personlighet jag jobbat med tog en anhörig illa upp – men hade jag publicerat samma text här i Fokus är jag övertygad om att hon hade blivit glad över hyllningen.
I sitt i övrigt härliga sommarprat ondgjorde sig Magnus Uggla över »RIP-arna«, människor som vid en berömd persons död lägger upp en liten text på Twitter med förkortningen RIP, requiescat in pace, (må hen vila i frid). Förkortningen användes redan i gamla Rom, men med kristendomen kom den att innefatta hopp om uppståndelse. De som uttrycker sin sorg och önskar kändisen »vila i frid« kallade Uggla »ett djävla pack som hoppas det ska dimpa ner lite stjärnglans på dem«. Han fann det vidare förfärligt när vänner lägger ut bilder på en dödssjuk morfar eller på kistor vid begravningar. (Förr tryckte man upp små album med bilder just på den kranstäckta kistan och sände ut till en stor krets bekanta.) Men själv har han berättat om sin fars död och begravning i sin version av sången »Jag och min far« (i originalversion av O. Ljungström) samt i tv- och tidningsintervjuer. Vad är skillnaden?
Det lär ta tid innan internet blir fullt accepterat, med tanke på att kulspetspennan ännu kändes ovärdig på min tyska studentkår 1994. Den dag jag går ur tiden är det i alla fall bara att ta fram mobilerna: Jag blir tacksam för varje sorgesuck, delat minne, RIP och bön för min arma själ.
