Den digitala undervisningen riskerar att undergräva campuslivet

För många av oss vilar ett nostalgiskt skimmer över studieåren. När vi tänker tillbaka på intensiva tentaperioder, följda av lika intensiva fester, blir vi liksom varma inombords. Det beror inte minst på allt runtomkring. För att läsa på universitet handlar inte bara om att gräva ner sig i litteratur och sitta av föreläsningar. Det är att stiga in i en hel värld.  

En klassisk utbildning sker lika mycket i klassrummet som på stadens kaféer, barer och nationer. 

Men i dag är det inte längre självklart. Kring millennieskiftet började digitala kurser dyka upp. Här läser studenter i ensamhet, endast förenade av de spindelvävstunna band som internet erbjuder. Det innebär en uppenbar försämring av utbildningens kvalitet, ändå riskerar de digitala kurserna konkurrera ut universitetens campus.  

Jag är själv en del av problemet. År 2005 läste jag litteraturvetenskap online och det finns papper på att jag klarade kursen. Men jag minns inte en enda av de böcker som jag ändå hoppas att jag läste under terminen. För campus-kurserna minns jag oftast hela litteraturlistorna. 

När jag började undervisa fick jag ansvar för en av Uppsalas nätkurser. Eftersom jag var ung och doktorand skapade jag ett extremt ambitiöst upplägg. Ändå märkte jag att nätstudenterna fick en ytligare förståelse för ämnet än dem jag undervisade på campus. Utan den personliga vägledningen i klassrummet var det svårt att tränga igenom deras fördomar och utmana vad de trodde sig veta.  

Detta bekräftas av en rad vetenskapliga studier. Forskningen visar samfällt att nätkurser leder till sämre prestationer och grundare kunskap än campusundervisning.  

Ändå växer denna form av lärande – och efter covid-pandemin lavinartat. Att en sämre undervisningsform håller på att slå ut en bättre har en enkel förklaring: Studenterna vill ha den.  

En undersökning visar att två tredjedelar önskar detta alternativ. Det betyder att den högskola som inte erbjuder nätkurser slås ut av de som gör det. Eftersom utbildningarna sker digitalt är geografin ingen begränsning. Lund kan inte längre räkna med att få studenterna som bor i Skåne, utan de kan lika gärna läsa i Umeå.   

Det har gått så långt att digital undervisning inte längre är ett komplement, utan riskerar att undergräva campuslivet. Det beror inte minst på att det är vanligt att även studenter som läser på campus tar del av undervisningen via skärm. Under pandemin investerade högskolorna i teknik för att streama från klassrummen, och nu sitter – eller halvligger – många campusstudenter hemma och följer föreläsningarna på skärm. 

Många kollegor vittnar om att det blivit svårare att få studenterna till skolorna. Campus-döden härjar, och dess första offer är allt det som sker mellan föreläsningarna. Inget mer nattsudd under tentaperioder. Inga gemensamma luncher, där man försöker förstå vad föreläsaren egentligen just sa. Inga tillfällen att småprata med läraren i pauserna. 

Det går inte att införa ett globalt förbud mot digitala kurser. Det enda sättet att bryta utvecklingen är att göra campus-livet än mer attraktivt. Universiteteten måste vara vackra platser där människor faktiskt vill vara; inte praktiska byggnader med landstings-aura. Det behöver finnas billiga studentlägenheter nära högskolorna. Och livet på campus måste bubbla av samtal och orädda debatter om aktuella ämnen — de dialoger som är bildningens livsluft.  

Inget utmanar unga människors bekvämlighet som FOMO — Fear of Missing Out. Det går inte att förbjuda dem att läsa sämre utbildningar, men den som sitter hemma och surfar sig till en examen ska känna att hon går miste om mycket. 

***

Läs även: Vardagshänget håller demonerna borta

Läs även: Varför kan norrmän aldrig lösa problem?