Den enda fördelen med veganism är att avföringen stinker mindre
Även jag undviker koncentrationslägergödda svin och kycklingar – men varför hårdra det hela när veganismen riskerar att sabba naturliga kretslopp?
Toppbild: Unsplash
Åter i Berlin efter en tid i Stockholm. Till lugnet. Människor går långsamt, stannar vid rödljus, ungdomar reser sig och ger plats åt äldre i kollektivtrafiken. Inga isiga trottoarer och många coola snutar när det behövs om det så gäller fotbollshuliganer, klimataktivister eller antivaxxare.
I Stockholm föll jag för frestelsen att köpa några förvånansvärt billiga ostron i ett förortscentrum. Jag älskar ostron och har i takt med mitt åldrande och trots mina i andra avseenden avtagande förmågor blivit rätt bra på att öppna de små liven. Man behöver blott en bra ostronkniv och helst en handske på ena handen. I bland är det enklast med gångjärnsmuskeln, i bland eller dessutom med tio över två-tricket.
Ingen rödlök hemma, men väl citron och svartpeppar. Luktade och åt med god aptit: smak av hav, mineraler och den där kvinnligt könsartade slemmigheten. Men ack så sjuk jag blev i två hela dygn, kräk och halsbränna. Hade jag blivit allergisk eller fått tarmvred? Borde jag bli vegan som så många andra?
Näppeligen. Den enda rejäla fördelen med mänsklig veganism som jag känner till är att avföringen då blir mindre stinkande. Likt hästars fräscha fekalier som ska användas för att värma upp Scandinavium i Göteborg efter ridsportstävlingarna härförleden. Eller för att pigga upp falnande rosor i trädgården och viktigare förstås böndernas åker- och odlingsmark. (Se SLU:s "Hästgödsel – En värdefull resurs" från 2022.)
Sålunda finns kretslopp (hållbarhet, återbruk et cetera) vilka en alltför utbredd veganism riskerar att sabba. Lägg därtill sojaodlingarna på regnskogsmark i Sydamerika, bönor som mindre miljövänligt fraktas till Europa och dess veganer som behöver protein. Svenska gråärter räcker inte.
Jag förstår i mångt och mycket djurrättsaktivister och undviker koncentrationslägergödda svin och kycklingar. Men jag fattar ändå inte riktigt det hela, än mindre sedan gränser mellan lidande växter (träd, svampar, gräsarter) och djur har grumlats.
Pelle Strindlund skriver i Jordens herrar (2011): "I ett veganskt samhälle kommer grisar, kor, får, hönor och andra arter som nu utnyttjas inom lantbruket att finnas kvar, men naturligtvis inte i miljontals, utan i betydligt reducerat antal. I hjordar och flockar kommer de att vistas i reservatliknande miljöer som är anpassade för dem."
Det blir kostsamt för såväl enskilda djurvänner som svältande befolkningar i åtskilliga länder. Och vad med den av oss alla omhuldade artrikedomen?
De jord- och djurbrukande bönder som jag känner eller känner till på Öland är varsamma och förnuftiga. De vet att betande djur behövs för miljömässig mångfald. Läser på Facebook i "Bondbönans blogg", daterat i mitten av februari:
Biologisk mångfald är en av de tre stora saker vi producerar på gården. En viktig del i den produktionen är våra betesmarker. Marker som ger foder till främst ungdjur (blivande mjölkkor och en del köttdjur) men som även ger en del ersättning från EU om vi sköter dem.
I skötseln av betesmarker ingår så klart att ha tillräckligt många djur som betar där. De får inte vara för få, då gräset växer mer än djuren hinner beta och de får inte vara för många då trampet från klövar och betandet blir för intensivt så sällsynta växtarter dör. (…)
Röjning (…) måste göras regelbundet så att inte marken växer igen. Röjningen (…) får inte vara under sommarhalvåret då växter man vill bevara skadas och (…) inte göras när det är för blött i markerna då det lätt blir skador (…) Detta är marker med bland annat mycket orkidéer, kattfot och örter. De har ett rikt djurliv med framförallt många olika fåglar. Allt ifrån små sångare till vadare och rovfåglar.
Som det rovdjur jag är slukade jag några dagar senare ett gäng ostron på restaurang i Stockholm. Och flög därifrån hur frisk som helst.
***
