Den enda sanna glädjen serveras bäst varm
Min amerikanske vän Paul var besviken. I timmar hade han väntat på att den brittiske ambassadören skulle dyka upp på bjudningen, bara för att få hälsa honom med orden: »Hey, how’s your brexit going?«
Skadeglädje är kanske inte den enda sanna glädjen, men det är en av de bättre varianterna. Särskilt när det rör sig om galghumor på någon annans bekostnad. Detta är nu inget grymt och omänskligt – tvärtom. Utan empati, utan en ärlig ansträngning för att sätta sig in i medmänniskans situation, finns ingen skadeglädje. Bara hånfullhet. Gränsen är, ska medges, hårfin. Men den finns.
Skadeglädje serveras med andra ord bäst varm. Beska behövs, givetvis, och gärna en viss sälta. Men framför allt måste ett inslag av genuin omsorg, av uppriktigt, nyfiket känt medlidande.
På många sätt är skadeglädje en sund reaktion på motgångar och bakslag, och kan som sådan även riktas mot en själv, åtminstone i gemenskap med andra. En gång på bokmässan stod jag och en kollega vid ett signeringsbord, efter att tillsammans ha genomfört ett sällsynt mediokert framträdande. Det närmaste vi kom att kränga några böcker var när en kvinna uppenbarade sig med glödgande nyfikenhet i blicken. Hon kretsade en god stund kring bordet, innan hon till slut fräste: »Men kan ni flytta på er lite då.« Det hon ville se, insåg vi, var några inramade fotografier på väggen bakom oss.
Den skadeglädje vi då upplevde – på vår alldeles egen bekostnad, faktiskt – blev en metodstudie i konstruktiv självömkan. »Varför håller man ens på med den här skiten«, sa jag. »Jävla pissbransch«, sa kollegan. »Dags för en jävla massa öl.« Ja, för att runda av en bra omgång med skadeglädje är alkohol nästan en förutsättning. Ibland undrar jag om inte Paul, när han satt och förberedde sin hälsningsfras till den plågade britten, som slutmål såg framför sig att bjuda stackarn på en stadig vodka. Det ingår liksom att man direkt efter tillslaget erbjuder offret en dos medicin.
Och vem vet, kanske hade britten i fråga också förberett sig. Kanske grämde han sig något oerhört över att inte få chansen att få förekomma den förväntansfulle Paul och hälsa honom med orden: »Well now, old chap, how marvellous to see you! How’s your Trump coming along, these days.«
