Den engelska charmen har tagit död på sig själv

Fredag 

Svenska poliser får lappa, laga och tvätta sina egna uniformer, läser jag i Svenskan. Det gamla uniformsavtalet har gått ut och Polismyndigheten har ”inte lyckats upphandla” ett nytt. Vi är nog många som kittlas av den upplysningen. Att byråkrater kan betala en förmögenhet för vanliga skruvar, eller beställa järnvägsräls som inte tål tågtrafik, förstår vi alla. Men hur misslyckas man helt med att upphandla något? Det verkar vara en alldeles ny, spännande gren inom offentlig inkompetens. 

Men inget ont som inte har något gott med sig. När Sophie Adlersparre grundade Handarbetets vänner 1874 hade hon, som så många andra på den tiden, praktiska och handfasta mål. Svenskt textilt hantverk skulle utvecklas och svenska kvinnor få bättre chanser till försörjning. Nu verkar föreningen mest frottera sig med konstnärer och ”designers”, att döma av dess tidstypiskt hala hemsida. Det skrivs om ”kroppsligt, textilt och socialt samspel” och föreningen har stickat ”offerkoftor” för att genera sexköpande män. Varför inte i stället återuppliva friherrinnan Adlersparres ursprungliga pragmatism och låta Handarbetets vänner ansvara för de svenska polisuniformernas underhåll? Vi måste alla dra vårt strå till stacken i dessa tider och det skulle pigga upp gatubilden att se patrullerande konstaplar i vackert handbroderade tjänstekläder. Dessutom skulle det kunna skapa mening och främja stolthet bland många av de vilsna flickor man dagligen läser om i tidningarna.  

En alternativ lösning anmäler sig i en artikel där en ekonomiprofessor berättar att unga män som får samtala med KBT-terapeuter i stor utsträckning börjar uppföra sig som folk. Kanske ser vi här fröet till ett samhälle där ingen behöver bära polisuniform. Metoden har än så länge bara prövats på amerikaner, men kan snart godkännas för mänskligt bruk. 

Ryssar som inte förmår göra självständiga bedömningar av sin omvärld har fått en bättre uppfattning om Sverige, enligt en nygjord undersökning som jag inte kan bestämma mig för om jag bör glädja mig åt eller inte. Vill man gå hem i en sådan grupp? Kanske är den trots allt en rimlig anledning att fira: bara en tredjedel av ryssarna svarar att de inte gillar svenskar, vilket måste vara en lägre andel än bland svenskarna själva. 

Lördag 

Fredrik Sjöbergs godmodiga sågning av ännu ett par LSD-romantiker är den sortens text som först får mig på gott humör och sedan modfälld. Så här raka, välinformerade och underhållande kunde våra kultursidor vara. Nu betraktas texter av det här slaget i stället som en ”krydda”, som måste ransoneras så att läsarna inte distraheras från alla allvarliga utläggningar om klimatapokalypsen och sin postkoloniala skuld. 

De skribenter som står för merparten av kultursidornas artiklar verkar inte inse att vi, i lika stor utsträckning som de, ser att världen är absurd och makaber. Skillnaden är att vi väljer att skratta åt den, medan de väljer att själva bli absurda och makabra. 

Jag har börjat omvärdera Karin Thunberg som skriver en alldeles utmärkt artikel i dagens tidning, om att den generation som först gnällt på hur besvärligt det är att vara förälder och nu på hur besvärligt det är att ha gamla föräldrar, kanske själv är problemet. 

Dagens viktigaste nyhet är annars att Fröken Snusk och Snoop Dogg släpper en gemensam låt: ”Weed i min raggarbil”. Landskronas stolthet Emilush är också med på ett hörn med särskrivet kryptiska rader som: 

Alltid start klara, stoppa din bak gata 
Tvätta pengar, vi kallar det jaga badlakan 
Aldrig pratglada, ingen är prat talman 

Jag tror att det bäst uppfattas som ett slags konkret poesi och det är hög tid för en comeback för den, så här 70 år efter Öyvind Fahlströms Hätila ragulpr på fåtskliaben. 

Söndag 

Innan vi ger oss av till Kastrup och flyget till London förklarar den alltid lika hysteriskt allvarlige Amat Levin i Godmorgon Världen att de verkligt ansvariga för det som sker på Haiti är vita européer. Så förstår jag i alla fall hans poäng och eftersom hans poäng alltid är densamma, tror jag inte att jag missförstått det hela. 

Varken Ivan den förskräcklige eller Katarina den stora, eller för den delen ens Peter den store, hade något behov av att gömma sig bakom valresultat för att rättfärdiga sin makt. Varför Vladimir Putin tycker sig behöva göra den typen av bugningar till västerländska vanor är något av ett mysterium. Kanske är han utländsk agent. 

Johan Jenny Ehrenbergs första försök att bli trans var inte framgångsrikt, berättar han i DN. Vi som minns det kan bara hålla med. Den gången påminde han om Shirley MacLain och den looken klär inte ens Shirley MacLain. Den här gången är det snarare Shirley Temple som är Ehrenbergs ideal, av allt att döma, och vem klär inte i korkskruvslockar? 

Ehrenberg är ganska exakt tio år äldre än jag. Det känns uppmuntrande att veta att möjligheten till en rejäl kalufs finns där, även för tunnhåriga herrar i övre medelåldern, när vi blivit så gamla att vi kan lägga genus åt sidan, utan att vi egentligen förlorar något. 

Rules, som skryter med att vara Londons äldsta restaurang, är sig lik. En kväll för många år sedan när vi satt under de salongshängda tavlorna dök en liten grupp fransmän upp. De såg sig klentroget omkring. En av dem sniffade skeptiskt i det tomma vinglas som stod framför honom. När de fick menyerna med traditionell engelsk husmanskost i händerna utbröt ett upprört tjattrande, som om det hade varit pamfletter som krävde en restauration av Bourbonätten. Vi hann tyvärr gå innan deras mat kom in. 

Måndag 

Ytterligare bevis för hur illa det står till med polisens uniformer i Svenska Dagbladet. Sexpolisen Simon Häggström poserar i huvtröja, baseballkeps och bombarjacka: förmodligen det enda den stackars kriminalinspektören hade som var någorlunda helt och rent. Jag har länge misstänkt att Häggströms ständiga uppträden i media är ett slags anslagsäskanden, men om det är så har de bevisligen inte givit den utdelning han hoppats på. 

Lord och lady Salisbury på Hatfield House, där dagens seminarium om kunglig arkitektur hålls, ser precis ut som brittiska lorder och ladies bör se ut: enkla, aningen slitna, lantliga kläder, inga överdrivet ordnade frisyrer, ansiktslyftningar eller tandregleringar. Men man anar ändå att klassamhället, även inom den brittiska aristokratin, kan vara obarmhärtigt. När lord Salisbury, trots allt bara markis, hälsar oss välkomna till middagen gör han det genom att berätta vad en av hans rävjagande döttrar brukar säga till honom: ”Var inte så pretentiös. Vi är faktiskt inte Chatsworth”. 

Chatsworths ägare hertigen av Devonshire – en av bara tjugofyra brittiska hertigar, undantaget de kungliga hertigarna – uppskattar säkert skämtet. Det finns trots allt hela 34 markiser, och det oräknat flera söner till hertigar som bär markistitel i väntan på att själva blir hertigar. Ingen i den här delen av det brittiska samhället har antagligen glömt vad lord Melbourne sade till drottning Victoria på hennes kröningsdag: folk görs till markiser av det enda skälet att man inte vill göra hertigar av dem. 

Tisdag 

London har gradvis de senaste tjugo åren gjort sitt bästa för att få mig att överge min gamla anglofili och den här morgonen tror jag att arbetet blev färdigt. Vi satt på en Pret A Manger, eftersom hotellfrukosten var prissatt som en elisabetansk praktbankett, och på andra sidan fönstret passerade britter förbi, på väg till det som sysselsätter britter på dagarna. Vad det är har inte varit alldeles tydligt sedan åtminstone Tony Blair. 

De var nästan alla inslagna i olika slags skyddsrockar i nylon med högteknologiska dragkedjor. En del bar jeans och sneakers, andra den påbjudna brittiska kontorskostymen, som har egenheten att få bäraren att se ut som om han bar träningsoverall, trots pressveck och tillbehör. En hade Barbierosa hår och mustasch. Alla, undantagslöst, bar ryggsäck. Det var en helt karaktärslös parad, som om den animerats av artificiell intelligens. 

Här, tänkte jag med en sista blinkning till Charles Ryders brustna kärlek till armén i inledningen av Brideshead, dog kärleken mellan mig och England. Charm är den mest engelska av farsoter, påstod Anthony Blanche – Brian Howards alter ego i samma roman – till den grad att charmen tar död på allt annat: allvar, djup, äkthet. Nu, är jag rädd, har den engelska charmen tagit död på sig själv. Den kommer att begravas i en ryggsäck. 

Kungens helikopter, målad i samma royal claret – en mörkt vinröd färg – som nederdelen på de kungliga limousinerna, går ned för landning när vi står i de halvoffentliga rummen mellan statsvåningarna och de privata våningarna i Windsor. Just som farkosten nuddar gräsmattan öster om slottet skjuter helikoptern upp igen, gör en cirkel i luften och försvinner åt nordöst. Kanske såg han oss stå och glo och bestämde sig för att åka till Highgrove i stället. 

Onsdag 

Singer Sargent-utställningen på Tate är märkvärdigt lojt kurerad. Som om de utställningsansvariga varken är intresserade av porträttmåleri eller mode, som är utställningens andra krok. Texterna är skriven på platt engelska, som utgår ifrån att besökarna inte har några förkunskaper i ämnet. De passar också tidstypiskt på att berätta för besökarna vad de ska tycka om att, till exempel, Robert Louis Stevensons fru klär sig i exotiskt asiatiska kläder: det är en form av kulturell appropriering som är nedlåtande, men tyvärr var vanlig på den tiden. 

Just den intressanta målningen av den trådsmale, lungsjuke Stevenson är inlånad från USA. Däremot har Tate inte velat eller fått låna grupporträttet av Wyndhamsystrarna, som hänger på Metropolitan i New York. Det är synd, för ska man ha en utställning om Singer Sargent, de vars porträtt han målade och vilka kläder de bar, är Wyndhamsystrarna den självklara mittpunkten. Saknas gör också familjeporträttet av den nionde hertigen av Marlborough, hans fru Consuelo, född Vanderbilt, och deras två söner John och Ivor, som var de första att kallas ”the heir and the spare”. 

Innan vi lämnar The Tate går vi ned i källaren och bevittnar det genanta och generade spektakel som museiledningen gjort av Rex Whistlers fantastiska väggmålning The Expedition in Pursuit of Rare Meats i det som förut var restaurangen. För några år sedan inleddes en kampanj mot målningen av några rättrådiga ideologer, som kallade den ”konst av denna fruktansvärda sort”. Det är, antar jag, den samtida motsvarigheten till entartete Kunst. Den idylliserande målningen var rasistisk och imperialistisk och museiledningen krökte genast rygg. Nu visas den bara bakom stängda dörrar med minimal belysning, som gör att motivet knappt går att urskilja, samtidigt som en uppfostrande spelfilm om tjugotalets oansvariga brist på engagemang oupphörligt rullar på skärmar mitt i rummet. Man får väl vara tacksam för att talibanlinjen ännu inte vunnit och målningarna knackats ned från väggarna. Det är antagligen en tidsfråga. 

Torsdag 

Jag undrar om fransmännen är omåttligt stolta över sin boxande president Emmanuel Macron, eller om de finner honom en aning löjlig. Bilderna, där han i skuggan av sin svullna biceps ser ut som en korsning mellan Jean-Paul Belmondo och Robert Redford, är onekligen väl arrangerade, men kanske litet väl mycket så. Å andra sidan kan man aldrig veta med fransmän, som dels berömmer sig av att inte ha övergivit könsrollerna, dels har en tendens att ta det löjeväckande på allvar, om det bara är tillräckligt teatralt. 

Jag anar, under alla omständigheter, en trend. Det måste vara mycket länge sedan, om någonsin, som Sverige haft en så vältränad statsminister. Att gymmet på Harpsund kostat oss nästan en halv miljon och det i Sagerska palatset ett par hundra tusen är med tanke på det inget att bråka om. Vi kan se det som en del av vår nödvändiga upprustning, nu när USA vacklar och bara väljer skröpliga åttioåringar att leda sitt land. 

Det ryktas att Ulf Kristerssons mest imponerande kroppsdel inte är hans biceps, utan hans vader. Det ställer större krav på fotografen, när vår statsminister ska ta upp kampen med Macron. Grodperspektiv är sällan smickrande och kan påminna minnesgoda om Mussolini. Kanske kan Kristersson låta föreviga sig och sina vackra vader i yogapositionen glada barnet, eller ananda balasana. Man kan inte hålla för hårt på värdigheten när man ska övertyga omvärlden om sin ledares vitalitet. 

Jag undrar ibland vilka fascinerande kunskaper jag suttit bredvid, till exempel på ett flygplan, utan att någonsin vetat det. Det förhåller sig ju tyvärr på det sättet att lysande filologer, eller briljanta fysiker i min erfarenhet sällan gör väsen av sig. Kanske för att de har ett rikt inre liv. De som däremot är näst intill tomma inombords spiller oupphörligt ut sig själva över alla som råkar sitta i närheten. Flygningen från London till Köpenhamn är bara drygt 90 minuter, men den känns mycket, mycket längre. 

***

Läs även: Vi behöver fler tonårsgraviditeter

Läs även: Så gick det till när metoo spårade ur