Den enkla vägen

Varför älskar ingen regeringen? Det är snart ett år sedan den borgerliga regeringen tillträdde, och mysteriet kring alliansens usla opinionssiffror tätnar. Inget av det som brukade sänka borgarna gäller längre. Det är vare sig splittring, lågkonjunktur eller svaga statsfinanser.

Regeringen levererar, budgeten går med rekordöverskott. Hundratusentals nya jobb har skapats sedan valet.

Ändå har regeringen Reinfeldt tappat mer i opinionen efter ett val än någon annan i historien. Nästan direkt efter valet återtog vänsterblocket den stadiga tioprocentiga ledning som man hade tills för några år sedan. Fokus/Temos mätning visar att väljarna anser att en socialdemokratisk regering skulle göra ett bättre jobb.

En vanlig förklaring är att regeringen klantat till kommunikationen, från de misslyckade ministrarna via sjabblet med a-kassan till debatten om Bildts uppdrag. Men å andra sidan, tänk hur smärtfritt alliansprogrammet runnit igenom, inte ens ett svagt eko av det ramaskri som LO lovade mobilisera. Nästa förklaring är att kommunikationen varit närmast obefintlig.

Statsministern har försvunnit. Enligt statistiken är hans medienärvaro inte i närheten av Göran Perssons. En tredje förklaring är att alltihop bara handlade om just Göran Persson. När han äntligen är borta så vill man ha socialdemokraterna tillbaka.

Men kanske finns ett mer grundläggande problem.

Kanske började allt med hur Fredrik Reinfeldt blev vald. Det är första gången en borgerlig ledare gått till val på att inte göra något. Det skulle inte bli systemskifte, inte stora skattesänkningar, inte reformer av arbetsrätten – ja inte ens någon spännande ny miljöpolitik. Moderaterna som brukade tala till folk, nu skulle de tala med folk hette det. Inte övertala, utan leverera vad folk vill ha. Kalla det »den enkla vägen«.

Jämför med 1991 och 1994 då Carl Bildt gick till val på »den enda vägen«. Det var misslyckade valkampanjer och halsstarrig retorik. Men Bildts budskap var klart; Sverige måste reformeras, och han var beredd att göra det.

Till sitt försvar skulle säkert Reinfeldt säga att han gick till val på att sätta folk i arbete. Men budskapet var att den svenska modellen är bra som den är, det behövs bara små justeringar här och där. Anders Borg har sagt att han inte har någon annorlunda ideologi än socialdemokraterna. När en av de borgerliga statssekreterarna i denna tidning ombes formulera sin vision skriver hon »måluppfyllelse«.

Det finns naturligtvis en slags baktanke. När man väl (likt socialdemokraterna) cementerat sig fast vid makten mandatperiod efter mandatperiod, när man till skillnad från 70-talets och 90-talets borgerliga krisregeringar visat sig regeringsdugliga, då kan Sverige försiktigt flyttas åt ett liberalt håll.

Men strategin fungerar inte, vilket eftervalskollapsen i opinionen visat.

En möjlighet är att väljarna faktiskt registrerat att regeringen gör exakt det den sagt att den skulle göra, men tycker att det räcker så. Nu har Reinfeldt gjort de där justeringarna han skulle göra, så snälla ge oss sossarna tillbaka igen.

En annan möjlighet är att väljarna trots den hårda valdebatten inte uppfattat alliansens program, bara att de »nya« moderaterna anammat folkhemmet och att folk på bidrag borde jobba. Även de begränsade reformer som genomförs kommer därför som en överraskning. Den goda konjunkturen ger inga pluspoäng, den leder bara till ovilja mot förändring.

Reinfeldt är i den obekväma sitsen att motivera väljarna i efterhand. Men han måste kunna förklara vad han gör ideologiskt också, inte bara praktiskt. Sverige har djupa strukturella problem. Rörligheten på arbetsmarknaden är låg, hundratusentals förtidspensionerade och långtidssjukskrivna har fortfarande inte jobb. Vår bilpark är inte i närheten av att vara koldioxidfri. Sverige är fortfarande uselt på att få ge invandrade chans att jobba.

Det går inte att fega sig igenom förändringar. De mår bäst av att presenteras och försvaras med entusiasm och med övertygelse. Det behövs kanske inte en »enda väg«, men någon väg framåt måste Reinfeldt peka ut.

***

FÖR ÖVRIGT borde det införas en slags inträdesexamen för en svensk statschef. Det är utmärkt att vi slipper ha Fredrik och Filippa Reinfeldt på chokladaskarna. Men vi har inte kungligheter för att de ska åka snabba bilar och äta dyra middagar. De är där för att representera Sverige. Den som ska inviga och hålla tal måste kunna sitt land, ned till sista årtal och landskapsblomma. Det är inte OK att aldrig läsa våra författare, eller tro att sultanen av Brunei är en trevlig prick. Som Fokus reportage visar är de flesta europeiska kungligheter långt mer professionellt meriterade än Sveriges. Den blivande monarken borde ha både akademisk utbildning och ett slags ämbetsexamen. Klarar hon/han inte av det finns säkert andra som är intresserade.