Den fria viljan står för besluten, inte gener och strukturer

Varför ska man analysera och diskutera hur politiska beslut i det förgångna har påverkat problem i samhället i dag? Och varför är det viktigt att inte nöja sig med strukturella förklaringar av händelser, som exempelvis att en våldshandling bara är ett oundvikligt resultat av en orättvisa? Svaret, i båda fallen, är att vi behöver erkänna den fria viljans betydelse. För att inringa och om möjligt utkräva ansvar. Liksom för att förbereda handlande i framtida situationer. Det vill säga, praktisera det som gör oss till människor.  

Den fria viljan betyder inte att allt som jag vill alltid blir gjort. Eller att allt som händer mig eller genom mig enbart skulle vara orsakat av mig. Den betyder bara att jag kan påverka något av det som händer mig. Ju fler omständigheter, inre och yttre, som begränsar min möjlighet att påverka det som händer mig, desto mer inskränkt är förstås det område som styrs av viljan. Men så länge mina sinnen är i behåll finns det alltid ett utrymme, om än så litet. I ett fångläger där all yttre och även inre frihet är borta, kan jag ändå välja om jag ska ta matransonen från min medfånge eller inte.  

Människans fria vilja gör att hon inte måste följa sina impulser, som djuren. Den gör henne till en agent, en aktör som kan handla med rationell reflektion och avsikt. Handlandet kan därför utvärderas rationellt utifrån det handlingen vill åstadkomma, situationen i vilken den utförs och intentionen bakom. Det öppnar i sin tur för ansvarsutkrävande, som att skador måste repareras, eller på annat sätt kompenseras. 

Detta tänkande styr rättsstatens straffsystem, men faktiskt också kristen botpraxis, inklusive doktrinen om skärselden. Det finns sedan länge i vår kultur. Men inom filosofi och psykologi under 1800- och 1900-talen har tanken om den fria viljan varit föremål för stark kritik med tydliga återverkningar in i vår tid.  

Materialism och scientism – tron att naturvetenskapen kan svara på frågor som ligger utanför vad den kan undersöka – har spelat en roll för detta. Genetik och neurofysiologi har omvandlats till metafysik med teser som att ”allt avgörs av våra gener” eller ”allt är bara signalsubstanser i hjärnan”. Men en sådan metafysik lever inte upp till sina egna antaganden. Om allt vi tänker, säger och gör verkligen styrs av gener eller signalsubstanser utan undantag, måste också just det påståendet vara en produkt av gener och signalsubstanser. Och då infinner sig möjligheten att generna och signalsubstanserna kan vara programmerade för att ljuga på ett sätt som inte går att verifiera. Vilket gör att påståendet om att ”allt” bara orsakas av en faktor, saknar sanningsvärde. 

Självklart finns ingen filosofisk grund för att ifrågasätta geners och signalsubstansers betydelse, till och med mycket stora betydelse, för att begränsa och påverka den fria viljan. Det är emellertid något annat än att ”allt” styrs av dessa faktorer. 

Likadant blir det med de strukturella förklaringarnas determinism, som brett slagit igenom med marxismen. Orimligheten i tron att ”samhällsstrukturer” avgör ”allt” visades av den manlige, självmärkt feministiske politiker som i metoo-kampanjen för några år sedan anklagades för sexuella trakasserier mot en kvinna och erkände, med det väsentliga tillägget att det var ”könsmaktsordningen” som fått honom att göra det. Han var inte agent, utan själv ett offer och därmed ett levande bevis för den egna tron.  

Självklart kan normsystem och sociala förhållanden utöva starkt inflytande. Men aldrig vara handlande orsak. Även om ”könsmaktsordningen” frestar, eller om en djup, social förtvivlan föder känslor av aggressivitet, kan jag göra ett val som inte följer frestelser eller känslor. Jag tar emot impulserna och uppmärksammar emotionerna men jag, inte strukturerna, väljer hur jag agerar. Hävdar jag motsatsen är frågan antingen om sjukdom eller beroende har minskat min tankeförmåga, eller om jag är offer för en struktur som programmerats att ljuga för mig genom att överdriva strukturernas makt. 

Vi kommer alltså inte undan existensen av den fria viljan och det personliga ansvaret. Något av det som händer mig och genom mig ligger i mina händer. Det kan vara litet, men ha stor betydelse. Trots inflytandet från gener, signalsubstanser, normer, sociala förhållanden och så vidare. Om det inte existerar tillfällen där något är helt upp till mig och mitt aktiva val, reduceras människan till ett djur bland andra. Med ödesdigra följder. Då går det till exempel inte att fördöma Hitler och Stalin. 

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.

***

Läs även: Liberal demokrati kräver inga liberaler

Läs även: Det här utmärker en god person