Den här boken får mig att undra om vi varit dumma i huvudet
Magnus Sandelins bok om islamismen i Sverige visar hur den fick bidrag och svängrum.
Toppbild: Fri Tanke Förlag
Ibland tänker jag att mänskligheten kan delas in i två grupper. De som hittar på hur verkligheten ser ut utifrån en ideologisk mall – och de som förmår ta in sakernas verkliga tillstånd.
Det är svårt att läsa journalisten Magnus Sandelins nyutkomna Den omhuldade islamisten (Fri tanke förlag) utan att då och då lyfta blicken från boksidorna och undra om vi varit helt dumma i huvudet i det här landet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sandelin är grävande reporter och en av grundarna till den granskande sajten doku.se som dragit fram flera scoop kopplade till politisk islamistisk extremism. Sandelin har arbetat som researcher för Uppdrag granskning på Sveriges Television och där tycks hans intresse för ämnet ha inletts. Han var en av ytterst få som belyste problemet med en spirande islamism när det ännu var hanterbart men ingen ville tala om eller veta av det.
Nu har han samlat sina kunskaper i en bok som dels sammanfattar hur det gick till när våldsbejakande extremistisk islam fick fäste i Sverige, dels försöker ringa in hur vi har det idag – och vad som möjligen väntar runt hörnet. Några tydliga slutsatser finns vad gäller det som varit:
1. Under alldeles för många år ”tolererade det svenska samhället att rekryterare till våldsam islamism var verksamma i landet i syfte att övertyga unga människor om att Sverige och andra västländer var fiender”. 2. Islamismen inte bara tolererades utan gödslades dessutom med skattepengar. I bidragsansökningar kunde det stå ord som ”fotboll” eller ”antirasism” – i själva verket gick pengarna till att sprida en ideologi som står för intolerans, kvinnoförtryck och våldsförhärligande. 3. Uppvaknandet i det offentliga Sverige skedde för sent och det berodde bland annat på den gamla vanliga skräcken för att sticka ut hakan. Den som likt Magnus Sandelin – eller terrorforskaren Magnus Ranstorp, skribenten Per Gudmundson eller doku-medgrundaren Sofie Löwenmark – skrev om detta kunde fram till för bara några år sedan bli stämplad som islamofob, inte bara av aktivisterna själva utan även av framträdande vänsterprofiler.
Magnus Sandelin redogör för hur islamister försvarats av vänsterradikala journalister, kolumnister och professorer – som borde stått mycket långt från den djupt konservativa religiösa ideologin. Det är genant läsning.
Förutom rädslan för att kallas islamofob tycks det ha funnits en stor okunnighet i både myndighetssverige och hos allmänheten vad beträffar islam, om att det finns flera inriktningar, grupper och nivåer av religiositet. Extremister tilläts bli språkrör och tilldelades skattepengar. En välmenande inställning till muslimer, man kan också kalla den nedlåtande, gjorde att det inte gick att kritisera islamism.
Har då Sverige, mer än tio år och ett IS-krig senare, blivit mindre oskuldsfullt? Jo, tycks ändå Magnus Sandelin svara på den frågan. Men verktygen för att komma åt islamismens spridning och rekrytering är ännu trubbiga. Socialsekreteraren Bettan Byvald i Göteborg och en rapport från Försvarshögskolan (2022) varnar för att salafister söker sig in i den offentliga förvaltningen, till den statliga byråkratin och kommunerna, bland annat till roller med inflytande över unga människor.
För det är ju där framtiden finns, det begriper både religiösa extremister och gängkriminella. Frågan är bara om vi andra fattar – och om förmågan finns att mota Olle i grind.
***
Läs även: Vem ska rädda Dalahästen?
