Den här operan var mer än vad jag klarade av
Nyskrivna operan Löftet var extremt ångestframkallande. Jag fick gå i pausen.
Toppbild: Kungliga Operan / Sören Vilks
Redan vid urpremiären 2022 var jag på väg, men fick förhinder. I förra veckan blev det då äntligen av – den nutida operan Löftet hade nypremiär och jag var inbjuden som press. Dramatikern Susanne Marko har skrivit librettot, musiken är skapad av tonsättaren Mats Larsson Gothe. Verket är baserat på Markos föräldrars historia. Det unga paret hade gift sig innan de deporterades till Auschwitz – för att efter kriget mirakulöst återfinna varandra och bilda familj.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vid premiären hyllades Löftet i flera stora tidningar. Expressens operakritiker skrev: ”Här finns ett sugande modernistiskt dissonansdunkel, men också smäktande lyriska idyller; melismatiska melodier påminner om traditionell judisk musik, och under en mardröm dansar en grotesk vals förbi.” Svenska Dagbladets kritiker tyckte att: ”Mats Larsson Gothes musik är (…) våldsam och hotfull, för att i nästa scen vara upphöjt stilla och skir.” Aftonbladet konstaterade att sopranen ”Hanna Husáhr i huvudrollen gör en enastående insats. Hon är nästan hela tiden på scenen; hennes röst är stark och tydlig: en sopran med sorgkanter.”
Själv ingen konnässör av nutida musik noterade jag bara inför nypremiären att det är fint att Stockholmsoperan satsar på ett i dessa tider förhållandevis impopulärt ämne som Förintelsen. Föga anade jag vad som sedan skulle hända.
Att se den dystra operan med våldtäkter och övergrepp fick mig att börja tänka på plågsamma saker – främst på de släktingar som nazisterna mördade på brutala sätt, men också på Hamas massakrer i Israel den 7 oktober och det utstuderade sadistiska och sexuella våld terroristerna då utövade. I kombination med musiken, det modernistiska ”dissonansdunklet”, som var ”våldsam och hotfull”, blev det hela rent ångestframkallande.
Jag kastade blickar omkring mig för att se om någon mer hade svårt för detta kompakta mörker, men publiken verkade känna sig helt normal. En känsla av klaustrofobi växte hos mig. Hur långt var det kvar till pausen? Den framstod nu som ljuset i tunneln, ett glas cava skulle stå och vänta på mig och mitt sällskap i guldfoajén, det ämnade jag stjälpa i mig bums. Frågan var bara hur skulle jag stå ut fram till dess.
Den enda lindringen var den jättestora kören som stod på scen, den som skulle symbolisera de miljontals mördade. Vi finns här, vi beskyddar er, mässade den ungefär, till de överlevande. Den kören kände jag igen. Min mor mötte dem när hon som vuxen besökte Auschwitz-Birkenau. Hon som varit ett barn under kriget upplevde att andarna på platsen där förintelselägret varit viskade till henne att de var så lyckliga att hon hade överlevt.
Som ung tog jag del av oräkneliga hemska vittnesmål från Förintelsen. Sedan jag själv blev förälder har det tagit emot. Än mer så efter 7 oktober förra året, då judehat återigen piskats upp. I något slags perverterad ordning har det efter den värsta massakern på civila judar efter Förintelsen blivit rumsrent att demonisera Israel och anklaga judar för folkmord. Men ett folkmord har per definition uppsåt att utrota en etnisk grupp, medan det pågående Gazakriget är ett försvarskrig mot en terrorgrupp. Ett exempel i mängden: På Facebook svarade nyligen en av kulturlivets älsklingstanter Marianne Lindberg de Geer utan att blinka ”ja” på frågan om hon verkligen tror att Israel har för avsikt och vill utrota alla palestinier. Räck upp handen den som tror att detta kommer att få folk att sluta gulla med henne.
Hur gick det med operan Löftet? Jag fixade den inte, utan fick gå i pausen.
***
Läs även: Har SVT:s Agenda ett mansproblem?
