Den neokonservativa aktivismen är tillbaka

De var ofta gamla trottar. De behövde inte ompröva mycket. 

Det var, bland annat, Trotskijs idé om den permanenta revolutionen som gjorde att det skar sig med Stalin. När Stalin bestämde sig för att det var dags att förverkliga socialism i ett land, snarare än att driva på världsrevolutionen, anmälde Trotskij avvikande uppfattning: kapitalismen var ett världsomspännande system och revolutionen behövdes överallt. Stalin tackade till sist för synpunkten med en isyxa. Men idéerna levde vidare. 

Irving Kristol, som brukar kallas neokonservatismens gudfader, började som trotskist. Seymour Lipset, en annan tidig tongivande neokonservativ, hade samma bakgrund. Och just tanken om världsrevolutionen tog de med sig och planterade i den neokonservativa myllan, när de klev åt höger. Den slog rot och frodades. Skillnaden var bara att den permanenta revolutionen nu skulle resultera i västerländsk demokrati, inte i socialism. Men resonemanget var detsamma och utvecklingen lika ödesbunden. De hade historien på sin sida. 

Det var ett slags paradox: den neokonservativa revolutionen – en högervåg i de flestas ögon – hade en allt annat än konservativ utrikespolitik. På det området var neokonservatismen missionerande och revolutionär. En klar kontrast till den traditionella isolationism som alltid varit stark i USA. 

Förstår man det här är det lättare att förstå varför amerikanska republikaner hade så lätt att komma överens med den nya vänstern, främst i Tony Blairs skepnad. Blairs utrikesminister Robin Cook talade om vikten av en "etisk dimension" i utrikespolitiken. Det var ett vagt begrepp, men att det understödde aktivism, snarare än diplomati, var tydligt. Den aktivistiska utrikespolitiken och axeln mellan ny vänster och neokonservativa utmynnade till slut i Irakkriget 2003. 

Varför återvända till det, 20 år senare? 

Jo, därför att en konsekvens av Rysslands anfallskrig mot Ukraina är att det tankemönster, kanske även handlingsmönster, som drev Irakkriget är på väg att återuppstå. Den neokonservativa aktivismen, som bottnar i den felaktiga övertygelsen att alla egentligen vill ha det som västerlänningar, är tillbaka. Drömmen om att ett regimbyte i Ryssland krävs för att lösa problemet, dyker upp titt som tätt. Trots att vi alla vet hur det gick i Irak, eller för den delen, i Libyen. 

Att Ukraina behöver och bör få allt stöd vi kan ge landet är en sak. Men när kriget beskrivs som ett existentiellt slagfält inte bara för Ukraina, utan för demokratin och västerländska värderingar, har vi gått långt ned längs den misslyckade väg som de neokonservativa ärvde av trotskisterna. 

John Gray, en gammal surkart till politisk filosof, skrev nyligen om detta i brittiska New Statesman. Gray har rört sig över den politiska skalan genom åren, men alltid med ärligt uppsåt och uppriktigt intresse. Man behöver inte hålla med honom i alla stycken för att förstå att han sätter fingret på något viktigt: även om vi måste ställa upp för Ukraina fullt ut, spelar det roll hur vi ser på vårt engagemang. Att inte lära sig något av misslyckandet i Irak och de tankesätt som låg bakom det, vore oförsvarligt. 

Det finns en självskriven kritik mot röster som Grays: vad är hans alternativ? Hur ska vi agera eller tänka i stället? 

Svaret är inte alldeles klart. Men viktigare är kanske att ställa samma fråga till dem som trots allt dominerar offentligheten: vad är planen? Hur hoppas vi att det här ska sluta? Vad är våra långsiktiga mål, förutom att Ryssland drar sig tillbaka till sitt eget territorium? Tror vi verkligen att en storförlust för Ryssland är en okomplicerad seger? Tror vi verkligen att något skulle bli bättre av ett eventuellt regimskifte i Ryssland? 

Det är möjligt att vi gör det enda som är rimligt att göra. Men det betyder inte att vi vet vad vi gör. 

Läs även: När frågor blir förräderi

Läs även: Putins sista utväg