Den nya rasismen är lika ”vetenskaplig” som den gamla

Avsteget från frihetliga principer som likabehandling, lika rättigheter eller lika spelregler, till förmån för sådant som lika utfall, positiv särbehandling eller kvotering – allt på etnisk basis och ibland kallad för ”etnisk rättvisa” – är i grunden rasism. Ändå motiveras detta förhållningssätt med en omfattande vetenskaplig apparatur av teorier och begrepp. Det vetenskapliga fältet består av sådant som kritiska vithetsstudier, kartläggning av vithetsnormer eller postkolonial teori. Begreppen är bland andra pigmentokrati, rasifiering, rasnorm och andrafiering. 

Utgångspunkten är att den vita västerlänningen mejslats fram till en idealtyp som är driven, lyckad, kapabel, kompetent, disciplinerad och laglydig. Påståenden om färgblindhet vidmakthåller i själva verket vithetsnormen. Denna norm innebär ständiga vardagliga mikroaggressioner mot personer som inte är vita med verbala och icke-verbala pikar, avvisningar eller förolämpningar. 

Utifrån dessa synsätt framhävs och framställs vithet som en maktposition i förhållande till andra grupper, vilka därmed blir underordnade och diskriminerade. Med vithetsstudier kan man belysa och kritiskt undersöka de rasmässiga mekanismer som skapar och upprätthåller hierarkier och normer samt utforska hur dessa påverkar samhällets uppbyggnad. Ty vithet fungerar som en symbol för status och makt, vilket bidrar till att forma sociala system och identiteter. 

Boten mot denna vita maktordning är just att man måste frångå sådant som ”lika regler” eller ”likabehandling” eftersom dessa principer, bara befäster den rådande maktstrukturen. Tvärtom måste människor behandlas olika på grundval av sina etniska och rasmässiga identiteter och markörer, för att äkta likställdhet ska kunna uppnås. 

Detta synsätt på förhållanden mellan etniska grupper och raser menar sig således bygga på vetenskapliga studier kring konstaterade sakförhållanden. Därför kan detta synsätt inte betecknas som rasism, då rasismen, som vi känner den historiskt, anses ha byggt på den vita maktordningens fördomar, förutfattade meningar och inbillade skillnader mellan människor. Alltså kan personer som inte är vita inte heller vara rasister. 

Men också den gamla, klassiska rasismen hävdade att den byggde på vetenskap – på sådana vetenskapliga inriktningar som rasbiologi, rashygien och frenologi, med en tydlig begreppsapparat och utarbetad metodik så som klassificeringar av hudfärg, begrepp för olika ”blandraser” och mått på ”skallindex”. 

Det sistnämnda, mätningen av människors kranier, främst med inriktning på förhållandet mellan kraniets bredd och längd, utvecklades av den svenska professorn i anatomi Anders Retzius (1796 – 1860). Med sina mätningar kom han fram till att de långskalliga (dolikocefaliska) nordeuropéerna var företagsamma och aggressiva, medan de kortskalliga (brakycefaliska) folken, nästan alla andra, var återhållsamma och konservativa. 

Och på samma sätt som man i vithetsstudier beskriver hur vita är som folkgrupp, beskrev man i rasstudier hur icke-vita folkgrupper var. På förment vetenskaplig grund. I uppslagsböcker från den tiden – Nordisk familjebok 1887 – kunde man inhämta sådana kunskaper som att ett visst folkslag bestod av individer som var ”lättjefulla, lögnaktiga och hämndgiriga, än krypande, än oförskämdt pockande, allt egenskaper, som äro en naturlig följd … af deras kringflackande lif …”. Och om ett annat folkslag fick man veta att de kunde ”sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt, med liflig fantasi, brist på uthållighet och energi och ett lättrörligt lynne…”. 

Att galenskaper och/eller vanföreställningar om världen kläs i vetenskaplig dräkt och svänger sig med utarbetade begrepp samt mätningar och systematiskt redovisade datapunkter, är inget nytt. Astrologin, med sina intrikata tropiska eller sideriska horoskop, blir inte vetenskaplig för att den numera också inkluderar tidigare oupptäckta planeter som Uranus och Neptunus, samt Pluto, som inte ens är en planet längre. 

I vårt vetenskapliga tidevarv, sedan cirka tvåhundra år, försöker både ideologier och religioner att rättfärdiga sig med vetenskapliga anspråk. Några kallar sig till och med för vetenskap: Scientologi (L. Ron Hubbard), Kristen vetenskap (Mary Baker Eddy) och Vetenskaplig socialism (Friedrich Engels). Att den nya rasismen med sina begrepp som vithetsnorm, rasifiering eller intersektionalitet försöker klä sig i vetenskaplig dräkt är sålunda inget nytt. Det gjorde även den gamla rasismen. 

Och om någon generation kommer akademiska läror som vithetstudier och postkolonial teori vara lika ansedda, eller rättare sagt lika illa sedda, som rashygien och frenologi är i dag. 

***

Läs även: Sveriges väljare har sig själva att skylla

Läs även: Är Mellanösterns problem omvärldens fel?