Den nya säkerhetsstrategin — lite vin, lite vatten

Den nya nationella säkerhetsstrategi som regeringen Kristersson presenterade i början av juli, ledde inte till några omfattande diskussioner. Det är synd, eftersom ”Nationell säkerhetsstrategi”, med Statsrådsberedningen som avsändare och med förord av statsministern, är ett läsvärt och i många stycken bra politiskt dokument. 

Det sakförhållandet att det rör sig om ett politiskt dokument, innebär samtidigt att skriften är behäftad med egenheter som också utgör dess brister. Därtill är den, tyvärr, inte heller något imponerande aktstycke av analytisk intentionsdjup eller intellektuell stringens. 

Bra är att säkerhetsstrategin tar upp både externa aktörers agerande, främst Rysslands tilltagande aggressivitet, och inhemska allvarliga problem, främst systemhotande kriminalitet, som väsentliga hot mot det svenska samhällets säkerhet, frihet och öppenhet. 

Likväl är det betecknande att det är statsministern som i sitt förord tydligt påpekar hur dessa hot numera också samverkar mot våra nationella intressen: ”Nu ser vi även att gängkriminella rekryteras av utländska statliga aktörer och används som ombud för att begå våldsdåd och andra former av säkerhetshotande verksamhet i Sverige och i andra länder i Europa.” Den sammankopplingen finns inte i grundmaterialet. 

Jag skriver ”betecknande” eftersom det är ett återkommande mönster för regeringen Kristersson att enskilda ministrar, i det här fallet statsministern själv, förefaller ha tänkt längre i sina analyser, än vad som framkommer av det material som Regeringskansliet och enskilda departement producerar. Det är förvisso en del av ledarskapets signum att ha tänkt och sett längre än omgivningen, men samtidigt kan inte relevansen och digniteten av vad Regeringskansliet åstadkommer vara beroende av enskilda ministrars personliga förmågor. 

Jämfört med det dokument om nationell säkerhetsstrategi som regeringen Löfven åstadkom i januari 2017 förmedlar det nya dokumentet en tydligare känsla av överhängande fara och förståelse för hur allvarligt läget är, även med hänsyn taget till att världen blivit ett rejält stycke sämre under de gångna dryga sju åren. 

Ändå reagerar jag på förmildrande omskrivningar som att om utvecklingen av parallella samhällsstrukturer inte bryts ”riskerar följden att bli att en del av Sveriges befolkning” lever i sådana miljöer (”kontext” skriver regeringen) där svenska lagar ”i praktiken inte tillämpas och de värderingar som vårt samhälle bygger på inte respekteras”. Åtskilliga av regeringens ledamöter och dess politiska tjänstemän vet att så redan är fallet. Skrivningen ”riskerar följden att bli” kanske kunde haft sin giltighet för en fyrtio år sedan, och det är en svaghet. 

Ren politiserad smörja blir det när dokumentet skriver om ”det existentiella hot mot mänskligheten som klimatförändringarna utgör”. Påståendet att människan som art inte skulle klara av ett varmare klimat, från Regeringskansliet i ett land vars temperatursvängningar mellan vinter och sommar kan uppgå till 50 grader, är på Greta-Thunberg-nivå. 

Lika uselt förankrat i fakta är påståendet att det svenska utvecklingsbiståndet skulle bidra ”till att möta globala hälsohot, demokratisk tillbakagång och förtryck, irreguljär migration och klimatförändringar”. 

Men ett politiskt dokument av detta slag ska inte i första hand bedömas på grundval av sin stundtals förvånande svaga analytiska nivå, utan snarare på basis av de politiska åtgärder den förordar och hur den förhåller sig till oundvikliga målkonflikter. 

I det perspektivet innehåller den nationella säkerhetsstrategin ett antal utmärkta markeringar. Ett fortsatt militärt stöd till Ukraina ”så länge det behövs” och även om givarkretsen minskar, är en sådan. Betoningen av vårt nära bilaterala militära samarbete med USA, utöver Nato-medlemskapet är en annan. Att stärkandet av den nationella säkerheten “ska tillmätas stor betydelse, när avvägningar mellan olika samhällsintressen måste göras”, är en tredje. 

Välkommen är också den vägledande principen att i många lägen ”kan obeslutsamhet och bristande handlingskraft få allvarligare följder än mindre lämpliga val av medel”. 

Det är glädjande att någon i regeringen är orienterad i svensk militärhistoria och i taktikutbildning av chefer: 

”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.” 

(1963 AR II [Arméreglemente Del II], ”Taktik / 2. Ledarskap och stridens planläggning”) 

***

Läs även: Vi lever i en nyviktoriansk era

Läs även: Demokratins dödgrävare