Den nya sanna gemenskapen

Mitt absoluta favorittillhåll på sommaren är badplatsen i byn där vi bor. Så snart det blir varmt packar jag en kaffetermos och tidningen, och åker dit med barnen. Tanken är att de ska bada och leka med kompisar, medan jag sitter på bryggan med tidning och kaffekopp.

Så blir det också nästan – men bara nästan. För med de andra barnen kommer också föräldrar, och snart är det mer samtal än läsning nere vid bryggan. Medan regeringskriser kommer och går avhandlar vi tillvarons verkligt viktiga frågor: Går det att få liv i ett äppelträd som vägrar att blomma? Hur förklarar man för en fyraåring att farfar har dött? Vem har en kull kattungar på gång?

Det är lite märkligt att jag trivs så bra, för jag har tidigare undvikit offentliga badplatser. De var, tyckte jag, skräniga och stökiga. Badade gjorde jag helst vid en anonym holme, eller i en svårtillgänglig skogstjärn.

Men något ändrades för tio år sedan. Det som hände var barn.

Vi brukar säga att barnen är framtiden, samtidigt verkar vi alltmer tveksamma till att få några.

Ekonomiskt behöver vi inga egna, det har statsindividualismen sett till. Numera är de en ren utgift – förutom pengar kostar de multum av den tillgång vi värdesätter allra högst: egentid. En del menar dessutom att vi borde sluta att föda, eftersom varje människoliv utgör en miljöpåverkan.

Avstå från barn för framtida generationers skull. Det finns något orwellskt över den logiken.

Så det är kanske inte konstigt att fertiliteten går ner: i Sverige föder varje kvinna 1,8 barn, vilket är lite över EU-snittet (1,6), men under vad som krävs för att bibehålla befolkningsnivån (2,1). Det bekymrar kanske inte ekologer, men däremot ekonomer. Hur allt färre barn ska kunna bära en åldrande befolkning är en gåta som ingen ännu kunnat lösa.

Men det är en annan aspekt av det barnfria samhället som bekymrar mig mer. Det handlar om barnens underskattade förmåga att skapa engagemang och gemenskap.

Oftast är perspektivet det omvända: barnen anses isolera oss. I vintras skrev Madelaine Levy i Svenska Dagbladet om hur hon varken orkar eller hinner träffa vänner, eftersom barnen tar all tid. De flesta småbarnsföräldrar känner nog igen sig – det finns rätt lite utrymme för bruncher och vernissager under dessa år.

Men samtidigt växer andra gemenskapsformer.

Som den vid badplatsen. Det var först när jag fick barn som jag upptäckte värdet av en städad badplats, komplett med välspikad brygga och andra barnfamiljer. Och upptäckten var större än så. Förr tyckte jag att lekparker, idrottsföreningar, söndagsskolor och bibliotek var bra saker – i teorin. Men jag satte aldrig min fot där. Numera hör de till vardagen.

Det skapar ett engagemang för hur de här institutionerna fungerar: Man blir benägen att hugga i. Ingen eldig aktivism, snarare ett anonymt men idogt arbete för att de grå pelare som bär upp samhället ska stå stadigt.

Plötsligt är man del av föräldraföreningar, styrelser och planeringsgrupper – kanske en med ansvar för att hålla badplatsen i skick. Här uppstår mängder med möten: Inte med folk man valt, utan med grannar eller personer som bara råkar ha barn i samma ålder.

Filterbubblorna brister. Familjen är inte den isolerande enhet den ofta framställs som, tvärtom. Barnen tvingar en ut ur sig själv, och bort från sin skärm. För många av oss är det först när vi blir föräldrar som vi går från betraktare till bärare av civilsamhället. Barnen är på så sätt ett kitt som håller oss samman – inte det enda, givetvis, men ett viktigt. Därför är ett samhälle utan barn ett som riskerar att falla sönder.

Habermas menade att civilisation kräver tehus och tidningar — men barnen och badplatserna är minst lika viktiga. <