Den nya tidens allra heligaste

Jag är ledsen att behöva meddela er som har klimatångest, klickar handhjärtan på Greta-uppdateringar och har bytt biff mot bönor: ni klassas ändå som, inte bara förnekare, utan också misstänkta främlingsfientliga högernationalister. I varje fall enligt ett forskningsnätverk, med Chalmers som bas.

Det verkar knappt finnas någon kvar nu för tiden utan synd, som kan kasta första stenen. På närverkets hemsida definieras exempelvis gruppen vardagsförnekare; »människor som lever som om de inte visste om klimatutmaningarna och till exempel flyger utomlands flera gånger per år.«

Puh, det gäller inte mig, tänker ni som på sociala medier gett uttryck för klimatångest med det offentliga löftet att, som det heter, stanna på marken. Ja, den förlåtande definitionen »flyger utomlands flera gånger per år« frikänner många. Men då vår överlevnad står på spel, varför inte även stämpla folk som flyger en gång, över huvud taget transporterar sig på fossilbränsle eller alla som inte lever i en primitiv stuga i skogen på självhushåll?

När invandrings- och asylpolitik gjort sitt, har flygeriet tagit över som skiljelinje mellan ont och gott. Enligt FN:s klimatpanel orsakar det några få procent av den totala utsläppsmängden, men har förstås desto större potential som symbolfråga. Att avstå inskränker inte alltför mycket på livsstil och bekvämlighet, men ger desto mer bekräftelse. För hur svårt är det egentligen att åka tåg på semestern? Så var är alla kändisar som stolt deklarerar att de slutat ta bilen till landet eller att de släcker ner sina sociala mediekonton? Servrar drar el, så att uttrycka klimatångest via nätet leder ju till ungefär lika stor utsläppsvolym som att flyga. Upprop någon?

Själv led jag av grav klimat-ångest runt 2008, efter att bland annat ha recenserat Mark Lynas »6 grader – Vår framtid på en varmare jord«. Isarna var redan körda, men vi hade ändå åtta år på oss att stabilisera utsläppen av växthusgaser och temperaturen till 2 graders ökning, annars skulle klimatet skena mot en ohygglig apokalyps. Men ödesåret 2015 passerades under tystnad och nya årtal och tidsfrister presenterades; om x antal år i framtiden kommer fortfarande katastrofen.

Både en professor i filosofi och en EU-kandidat har på allvar föreslagit diktatur som lösning och när det gäller den offentliga diskussionen är vi väl där redan. Sveriges utsläpp utgör exempelvis bara en försumbar bråkdel, men att föreslå att resurserna för att ställa om energiförbrukningen därför satsas globalt, är omöjligt på grund av högerpopulismstämpeln.

Då också klimatmodellerna är komplexa och osäkra, liksom både data och tolkningar, borde väl debatten i stället vara fri och öppen.

Jag vill exempelvis veta hur mycket människans utsläpp betyder i jämförelse med solens aktiviteter och är sambandet verkligen kausalt mellan ökade mängder koldioxid och temperaturökning?

Varför stiger värmen alltid i interglaciala perioder, är vi i stället på väg mot en ny istid, och ökar verkligen antalet väderrelaterade naturkatastrofer?

Mina frågor hopar sig, och de kommer inte från högeravvikande knasbollar. Det finns exempelvis några välrenommerade professorer inom ämnet, tillika klimathotsskeptiker, som aldrig intervjuas på bästa sändningstid. Så varför kan frågorna inte belysas, för och emot, det handlar ju faktiskt om planetens undergång?

Att klimathotet, efter flyktingfrågan, blivit en uppifrån påbjuden religion visas inte minst av att Chalmers fördelats skattemedel för att förstärka en politisk åsiktskorridor. Och att till och med Publicistklubbens ordförande anser att klimatdebatten borde ge oss alla massor av ångest, demokratiångest.

Ann Charlott Altstadt är frilansskribent. Läs hennes krönikor här.