Den obehagliga mobbningskulturen
Woke-rörelsen har fört med sig en räddhågsen självcensur.
Toppbild: Unsplash
År 2010 var jag redaktör för ett affärsmagasin. SD:s intåg i riksdagen den hösten väckte avsky hos många i min bransch, men också förvåning. Hur kunde 6 procent av väljarna söka sig till ett parti som knappt hade fått något utrymme i traditionella medier (annat än kring en rad skandaler)? Vid tiden hade nämligen anständiga redaktioner – inklusive min – ålagt sig självcensur i syfte att "inte gynna mörka krafter".
Om invandringens baksidor – segregation, arbetslöshet, klanstyre, hederskultur, kriminella gäng et cetera – rapporterades nästan inget. Visst belystes sociala problem i samhällets utkant, men av pietetsskäl kopplades dessa sällan till etnicitet eller bröts ned på inrikes respektive utrikes födda. Trots att de flesta insåg att sådana samband fanns. Förklaringen var förstås att "i politiken liksom i medierna ansågs det oftare vara fel på budbäraren, än på förhållandena som det bars bud om", som Lars Åberg påpekar.
I det läget – efter valet alltså – tog jag in en krönikör som återkommande tog upp och problematiserade olika aspekter av hur invandringen förändrade Sverige. Det var en god skribent och skicklig analytiker som varken demoniserade eller förskönade, men han var tämligen ensam i "mainstream media" om att behandla migrationsfrågorna så. Sedan dröjde det inte länge innan ängsliga medarbetare bad mig säga åt kolumnisten att välja andra ämnen. Eller helst sparka honom.
Jag förstod genast att kollegorna inte klagade för att texterna var illa skrivna eller fyllda av fel. Eller ens av omsorg om läsarna. Nej, de månade om sina egna relationer med vänner och bekanta i branschen. Och om sina karriärmöjligheter. Det var jobbigt att gå på middag med andra journalister och tvingas försvara sitt arbete på en tidskrift som kunde misstänkas för att vara högeravvikande. Var man ens anställningsbar då?
Detta var några år innan begreppet "woke" etablerades i västvärlden. Men den räddhågsna självcensur och obehagliga mobbningskultur som woke-rörelsen har fört med sig är precis samma fenomen som visade sig på den där redaktionen för tolv år sedan. Och som – vilket Eli Göndör visar – kan spåras i alla moraliserande rörelser som anser sig ha monopol på Sanningen.
Läs även: Woke är bara ett uttryck för fanatism
