Den omöjliga nationalismen

Detta inträffade för några år sedan: Jag och min vän satt på en restaurang i centrala Stockholm. Om jag inte minns fel var det en sensommarkväll. Luften var fortfarande ljummen och det var ljust trots att klockan var sent. Vi var så pass inne i vår argumentation att vi inte märkte att personalen hade slängt oroliga blickar mot vårt bord. En servitör kom fram och ursäktade sig. Han ville att vi skulle lämna lokalen. Vi hade tydligen fört en sådan högljudd diskussion att vi hade gjort de andra gästerna obekväma. Visst hade vi varit inne i en livlig diskussion men att den skulle ha uppfattats som aggressiv gjorde oss förbryllade och lite skamsna.

Ämnet för vår diskussion var etnicitet. Jag argumenterade för att begreppet spelat ut sin roll i den hyperglobala samtiden. Att det inte längre var funktionellt att kategorisera sig själv eller andra utifrån föreställningar om etniska tillhörigheter, lika lite som att dela in mänskligheten i olika raser eller folkslag.

Jag hade förklarat att jag hade svårt att sätta en etnisk etikett på mig själv. Och att det i sin tur kanske var ett uttryck för att vi befann oss i en brytningstid. Vidare förklarade jag att det fanns flera orsaker till att jag känner olust inför att etnifiera mig. Jag är född i ett land som inte existerade före 1947, Pakistan. Jag talar ett språk som även talas i Indien och av individer som inte skulle betrakta oss som del av samma etnicitet – sikher och hinduer. Svenska är mitt känslospråk. Sverige är det land i världen jag kan navigera mig i rent kulturellt. Etnicitet är en gruppidentitet som gör anspråk på att dess medlemmar delar väsentliga aspekter i större utsträckning med andra i samma grupp jämfört med andra individer som är del av andra etniska grupper. Under min uppväxt i Tensta var jag dessutom den enda i skolan som hade anknytning till Pakistan. Alla grupp-identiteter kräver en viss kritisk massa för att man ska kunna hålla föreställningen om ett vi levande. Det krävs både att man identifierar sig själv och att man blir bekräftad av omgivningen i den identiteten.

Min vän tyckte att min argumentation var tokig. En häst kan inte definieras som något annat djur än en häst. Själv kände min vän en stolthet över sin kurdiska etnicitet. En identitet som förvägrats henne och hennes förfäder, till och med motarbetats aktivt av stater som erövrat den mark där det gamla kurdiska riket legat. Och bara för att jag verkade skämmas över min pakistanskhet så borde jag inte förvägra henne och hennes kurdiska vänner något som de hade flytt till Sverige för att leva ut.

Jag tror att luften gick ur henne när jag sa att hennes kurdiska identitet bara var en föreställning. »Va?«, skrek hon rakt ut av det hon uppenbarligen uppfattade som den grövsta förolämpningen. Hon fortsatte: Hur kunde jag säga att det som miljoner fått dö för och som måste fly ifrån var en föreställning?

Jag försökte förklara att jag inte menade att hennes kurdiska identitet inte var äkta, eller verklig. Jag tror jag försökte parafrasera Benedict Andersens kända bok »Nationalism – en imaginär föreställning«. I boken argumenterar författaren för att alla kollektiva identiteter som omfattar många människor är föreställningar eftersom individen faktiskt aldrig kommer att träffa på alla dem som ingår i gruppen och kan verifiera att man verkligen hänger ihop.

Jag minns att jag den kvällen kom till insikt om att vi lever i en tid när vi får finna oss i att två skilda förhållningsätt kommer att leva sida vid sida. Å ena sidan sådana som jag som känner att de inte kan eller  vill fångas i etniska etiketter. Å andra sidan sådana som min vän som förvaltar ett historiskt och levande arv av att förvägras etniska etiketter.

Kanske behöver dessa förvägrade etniciteter få blomma ut och bli självklara innan de kan kännas lika irrelevanta som begrepp som ras eller folkslag.