Den oväntade vänskapen med Chang Frick
Därefter får jag en bild föreställande Nyheter I dag-profilen Chang Frick iförd sedvanlig Putin-tröja tillsammans med utvisade armeniern Samvel Atabekyan som gör tummen upp. De sitter tillsammans på soffan i Changs vardagsrum.
De två är huvudpersoner i min nya bok om Sverige: »En alldeles svensk historia«. Jag valde dem för att de framstod som varandras motpoler: Samvel – liberalen som sökt sig till Sverige i jakt på sitt spirituella hemland, med en förkärlek för skandinavisk kultur och en enorm drivkraft att bli svensk. Chang – tattaren och medieentreprenören som åtagit sig att avslöja svenskt hyckleri och bevaka de områden där andra blundat. Invandraren och invandringskritikern.
Chang känner vi alla vid det här laget. Han var drivande i den kritikstorm mot etablerade medier som tog fart efter avslöjandet av sexövergreppen på We are Sthlm. Och trots att han själv fortfarande inte anses riktigt rumsren lyckades han ändå påverka etablerade mediers bevakning av flykting- och invandringsfrågan. Plötsligt öppnades dammarna och nyheter som länge undertryckts forsade fram. Polisen hade mörkat. Stockholm stad hade mörkat. Sexövergrepp hade pågått i åratal på festivaler, badhus och allehanda allmänna platser. Viktiga nyheter. Men också svårsmälta. Vad betydde allt detta? Fanns det ett samband mellan invandring och brott? Ansvarige ministern Morgan Johansson svarade att någon ny studie inte skulle »tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället«, vilket i sin tur eldade på ytterligare spekulationer om att regeringen mörkade.
En av dem som fick känna på konsekvenserna av den förändrade bevakningen var Samvel Atabekyan. För honom framstod det som om allt plötsligt handlade om invandrare och brott. Stod det inte rakt ut i artikeln kunde man ändå anta. Samtidigt var han ju själv invandrare. Betydde det att han bar på någon dold ondska som han inte var medveten om? Begick han kanske brott utan att veta om det? För Samvel följde en tuff tid. Sverige var hans nya hemland och han var fast besluten att varje dag bevisa att han gjort sig förtjänt av att leva här. Han började noggrant övervaka sina egna förehavanden och levde helt i enlighet med såväl uttryckliga som oskrivna svenska regler. När han en tid senare fick ett jobb som var relevant för hans akademiska examen blev det lättare. Han kände att han bidrog och kunde sträcka på sig igen. Men så, hösten 2016, avslogs hans ansökan om permanent uppehållstillstånd och Samvel utvisades efter åtta år i Sverige. Han talar felfri svenska, är högutbildad, kan mer om svensk historia och litteratur än de flesta svenskar, hade jobb och hela sin tillvaro i Sverige. Det enda han saknade var blodsband. Utan släkt i Sverige bedömde Migrationsverket att Samvels anknytning till landet var otillräcklig. Alltså utvisades han. Samvel skickades tillbaka och där slutar min bok.
När jag senare besöker honom i Armenien står det klart att han inte lyckats återanpassa sig. Passade han inte in förut, är det ännu svårare nu efter nästan ett årtionde i en vitt skild kultur. Ett nytt studentvisum tycks vara hans enda möjlighet att resa hem till Sverige. Det är ju skriande brist på lärare, tänker han. Som svensk lärare har han nog bättre chans att få stanna. Så han söker och kommer in på lärarprogrammet. Trots att han hade ett jobb som var relevant för hans akademiska examen så måste han nu börja om som student på en helt ny utbildning.
Tillbaka på ruta ett.
Och där är vi nu. Samvel läser den för lärare obligatoriska kursen i normkritik i sin fortsatta kamp för att bli svensk, när Chang Frick hör av sig och bjuder hem honom på »värdegrundstimeout«. Den liberale invandraren bredvid den populistiske invandringskritikern; sida vid sida i Changs soffa. Båda har läst min bok och nu har de funnit varandra över ryska dumplings och prinsesstårta. Och det är här Samvel avslöjar sig; helt svensk har han inte blivit. En vanlig Svenssonliberal hade aldrig vågat tacka ja till en sådan inbjudan.
Jag ringer upp Samvel och frågar hur middagen gick.
– Chang säger att han lär sina barn att bli främlingsfientliga, men det verkar inte gå så bra för de gillade verkligen mig. De rusade fram och kramade mig så fort jag kom in genom dörren, svarar han.
Jag säger att jag gärna vill skriva om mötet. Samvel är tveksam:
– Jag har lovat att inte skvallra för mycket om att Sveriges främste näthatare är en härlig typ.
Läs även Veckans FOKUS om en roadtrip med Chang Frick i Polen här.
