Den perversa jakten
Vad kom först? Chokladhönan eller chokladägget? Det är en kuggfråga. För som alla vet läggs dessa ägg ju inte av hönor, utan av harar. Det måste krylla av sådana harar i Tyskland, att döma av hur stor del av arealen i en typisk matbutik som upptas av chokladägg av alla upptänkliga slag och storlekar. Vad vill man ha? Kinderägg med leksak till barnen? Vuxenägg med distinkt alkoholhaltig fyllning till de vuxna? Riktiga hönsägg, men fyllda med nougat? Detta ägginferno har pågått i stort sett sedan det sista julgodiset reades ut. Däremellan kommer i princip fastan men den får märkligt nog aldrig något riktigt genomslag i matvarubutiker. Fast nu är väl ändå äggsäsongen snart över.
Jag är världssämst på att handla mat, men gillar på något perverst sätt ändå att irra runt i matbutiker utan att lyckas köpa något utom kanske ännu en burk kaffe (»för kaffe måste man ju alltid ha«). Det finns så mycket att titta på, med en blandning av lätt ätstört äckel och fascination. Matbutiker i olika länder utgör också luckor genom vilka man gastroskopiskt kan blicka in i folksjälen eller folkmagen. Vem kan undgå att imponeras av vodkasektionen i ett ryskt snabbköp? Eller att känna sig dum när man köper fetaost i en grekisk delikatessdisk utan att veta vilken sorts feta man vill ha? Förutom av årstidsbetingat godis utmärker sig tyska matbutiker bland annat genom mängden föregivet hälsobringande naturläkemedel och örtteer. Med dessa ska man skölja ned charkvarorna och kompensera ölen, får man anta. Det förvånar inte att Vilhelm Ekelund trodde att det pågick en slaktarvärldskongress i Berlin när han kom till staden i början av förra seklet. De oformliga och vulgära öldrickarna han såg överallt motsvarade inte alls den bild av den tyska anden han funnit i litteraturen. (Ja, det skulle väl vara den ölälskande romantikern Jean Paul då, vars fryntliga prosa sväller över alla gränser.)
Psykoanalytiskt börjar annars ofta matbutiker med överjaget: grönsaker, hyllor med ekologiska produkter, hälsokost. De slutar alltid med detet, i form av hyllan med lockvaror över kassan. Förutom de vanliga småflaskorna med olika sorters äcklig sprit har jag i berlinska lockvaruhyllor bland annat sett högklackade skor av choklad, men denna efterrättsfetisch tillhör tack och lov inte standardutbudet. Själv plockade jag häromveckan – inspirerad av påsktemat – på mig en tjugocentiliters flaska ägglikör från lockvaruhyllan. Men vad sjutton gör man med ägglikör? Häller man den i ett glas så fastnar den ju bara? Svaret fann jag vid nästa butiksbesök, även då i en hylla över kassan: Små bägare av mörk choklad! Hur denna upptäckt kommer att förändra mitt fortsatta liv återstår att se.
När Esaias Tegnér (som överhuvudtaget aldrig hade haft något gott att säga om Tyskland, men som var mer heterosexuell än Ekelund) besökte Berlin förrförra seklet skrev han att det mest utmärkande för staden var dess fula fruntimmer. Det kan konstateras att man än i dag ser betydligt färre fotomodellsaktiga tjejer på gatorna här än i till exempel Stockholm. Så är å andra sidan kropps- och klädid-ealen klart mindre hysteriska, och den psykiska hälsan verkar vara bättre – det är åtminstone vad anekdotisk evidens ger för handen. Möjliga kulturella förklaringar till varför det är så vore det intressant att skriva både långt och seriöst om, men nu har jag ju tyvärr slösat bort nästan allt mitt utrymme i mediesolen på en massa trams om choklad.
