Den romantiska komedin är död och dejtingsåporna är en usel ersättning
Det görs inte filmer av Love Actuallys kaliber längre. Nu har underhållningen korrumperats av vår tids undergångsfantasier och billiga dejtingprogram.
Toppbild: Netflix
Det var strax efter jul och man kunde äntligen sjunka ner i tv-soffan med barnen. Men de är tonåringar nu och har oftast annat för sig, som vänner, fester, Snapchat, gym, datorspel, sova, scrolla, glo. Deras ömma moder kommer allra längst ner på listan. Att jag alls finns med beror på att de har börjat se mig lite som ett offer, någon de pliktskyldigt förbarmar sig över då och då, för att slippa ha dåligt samvete. En föreställning jag naturligtvis förstärker så mycket det går, så jag inte hamnar helt under radarn.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Denna afton i tv-soffan var det i vart fall bara jag och Aladdinaskens bottenskikt. Jag zappade runt, blev nostalgisk vid hågkomsten av hur jag förr medelst små mutor fick barnen att se Fanny och Alexander. Den är ändå uppåt fem timmar lång och en av killarna var då fem år. Nuförtiden får man hosta upp med betydligt mer än lite popcorn för en sådan insats.
Utan att veta hur gick till, hade jag plötsligt startat Love Actually, den romantiska komedin från 2003. En film jag såg när den var ny och jag var ung och smal. Jag mindes den inte som särskilt märkvärdig, men hur det var så rullade Hugh Grant, Colin Firth och Emma Thompson på, och min förtjusning bara tilltog. Skämten fick mig att skratta, de sentimentala scenerna värmde mig inombords och jag blev dessutom på gott humör av att skådespelarna var så unga och fräscha. De såg ut som sina riktiga jag.
Romantiska komedier av Love Actuallys kaliber görs inte längre. Varför? Ett svar torde vara tidsandan: den romantiska komedins storhetstid utspelade sig på nittiotalet och fram till cirka 2010. En epok som var skamlöst optimistisk och mindre sträng än nutiden. På den tiden var det okej att producera ren och skär feelgood utan minsta tanke på klimatet eller den strukturella rasismen.
Annat är det i dag. Se till exempel den storfilm med Julia Roberts som Netflix lanserade inför julen 2023. Leave the World Behind är en humorlös historia om en cyberattack, genomsyrad av apokalyptisk stämning och utan någon vettig upplösning. Jag ägnade ett av mina sällsynta tillfällen i tv-soffan med barnen åt den. Efteråt ville jag spy.
Nu menar jag naturligtvis inte att alla filmiska verk måste sprida glädje och hopp. Men just den genrebundna underhållningen, som faktiskt har sin funktion som avkoppling för hårt arbetande människor, tycks ha korrumperats av vår tids undergångsfantasier. En annan sak som hänt är att de välgjorda romantiska komedierna konkurrerats ut av något som möjligen är billigare att framställa, nämligen dokusåpor.
Dessa finns numera i alla tänkbara former: autister som dejtar varann (Love on the Spectrum), pensionärer som hånglar i Alperna (Hotell Romantik), giftasvuxna som flirtar i små celler utan att se varandra (Love Is Blind), unga som gifter sig vid första träffen för att se om det går att kämpa sig till en relation i efterhand (Gift vid första ögonkastet)… Publiken tycks omättlig. Lockelsen i dejting-tv handlar i stor utsträckning om antropologi. Eller zoologi. Som tittare är man en apa som fascinerat betraktar andra apor och hur de beter sig i olika bisarra situationer.
Det kan absolut vara avkopplande, men det är något helt annat än ett kvickt manus till en romantisk komedi. I den svenska versionen av Love Is Blind exempelvis är de flesta repliker hårresande illa formulerade. Som om personerna inte äger sitt eget språk utan trevar sig fram, delvis på engelska, och med prepositioner och konjunktioner huller om buller. Men det är ett annat ämne, som vi för övrigt kommer att diskutera i veckans avsnitt av Fokuspodden. Garanterad feel good.
***
Läs även: Det här borde svenska journalister läsa
