Den statliga kommittén förstår inte konceptet aborträtt

Den parlamentariska fri- och rättighetskommittén har presenterat förslag till några grundlagsändringar. Omedelbart utbröt politisk konflikt om medborgarskapet. Under radarn, däremot, flög den fulla politiska enigheten om att skriva in det som på politiskt språk kallas ”aborträtten” i den uppräkning av medborgerliga fri- och rättigheter som bland annat säkerställer yttrandefrihet, religionsfrihet och äganderätt.  

Men förslaget, och den politiska beställning som ligger bakom det, präglas av en stressad förvirring. ”Aborträtten”, som alltså a priori antas vara en rättighet, uppfattas på samma gång inte vara det, bara en möjlighet enligt gällande vanlig lag, förrän den skrivs in i grundlagen. Då kan den bli vad den ännu inte är, och samtidigt ändå är och därför måste skyddas. 

Förstås finns ingen rätt till abort enligt någon erkänd, internationell konvention. Däremot fastslås rätten till liv som den första av alla mänskliga rättigheter. Och i FN:s barnkonvention, som inkorporerats i svensk lag, erkänns både varje barns ”inneboende” – alltså oberoende av utomståendes bedömning – rätt till liv, varför varje stat, enligt konventionen, ”till det yttersta av sin förmåga” måste säkerställa barns ”överlevnad och utveckling”. 

Utredningsförslaget går emellertid snabbt över från det förvirrade till ett moralfilosofiskt haveri när placeringen av en bestämd politik bland principer motiveras med att andra frågor som rör kroppsliga förhållanden nämns i grundlagen, som förbudet mot dödsstraff och tortyr. Att syftet med det är att värna mänskligt liv – grunden till att någon överhuvudtaget kan ha rättigheter – beaktas inte ens i förbifarten.  

Kapitlet som följer på abortavsnittet handlar om att motverka diskriminering. Här pläderar utredningen starkt för ”allas lika värde” och kritiserar särskilt diskriminering av människor med funktionshinder. Utan att ens antyda att den ”aborträtt”, som ska grundlagsskyddas enligt kapitlet innan, möjliggör en sådan diskriminering. I stort sett alla ofödda barn med funktionshinder som Downs syndrom aborteras ju i dag, redan utan att grundlagen säger att det är bra, med gällande, vanlig lag. 

Det är också motbjudande att väsentliga värden som rör ”hälsa”, som utredningen ser det, bara skyddas i fallet abort, som ju alltid är 100 procent ohälsosam för den ena av de två inblandade parterna. Att till exempel få behandling mot cancer inom en viss tid, ses inte värdigt ett grundlagsomnämnande. ”Hälsa” är här alltså ett orwellskt nyspråk för död. 

Slutligen landar utredningens piruetter i sämsta symbolpolitik. Den föreslagna rättighetsformuleringen säger nämligen att ”den som är gravid” – här får man anta att utredningen tror att också män kan vara gravida när den undviker ordet ”kvinna”, även om ”kvinnans rätt till sin kropp”, utom den ofödda kvinnans då, proklameras tidigare i argumentationen – ska ha ”rätt att avbryta sin graviditet enligt bestämmelser som meddelas i lag”.  

Det blir sakligt ett slag i luften, när syftet nu är att grundlagsfästa rådande politisk opinion om aborter på grund av vad som upplevs vara ett hot från Polen, Ungern och USA. Det konkreta förslaget skulle nämligen vara förenligt med en lag som sänkte veckogränsen till exempelvis fyra veckor, liksom med en lag som bara möjliggör aborter vid fara för mammans liv och vid våldtäkt.  

Så vad handlar allt om, egentligen? Jag kan inte finna något annat svar än att grundlagfästa 1960- och 70-talens sexuella revolution och synen att varje sexuell handling är ett individuellt självförverkligande. En moralfilosofisk ståndpunkt som enskilda politiker precis som alla andra kan ha, och med tanke- och yttrandefriheten, och det juridiska skyddet för privatlivets helgd, får ha och praktisera. Men som i dag manifesteras i ett politiskt program som förenar ytterhöger med yttervänster och allt däremellan, och visas på ett liturgiskt vis av politikernas trängsel mitt i Pridetågets pornografiska estetik. För att självförverkligandet genom sex ska kunna vara fullständigt måste varje möjlig konsekvens av de självförverkligande handlingarna kunna neutraliseras med politisk hjälp. Och därför har abort status som religiös dogm.  

Med mindre fixering på sex, och mer fokus på sådant som verkligen borde vara föremål för både politisk och konstitutionell omsorg, skulle fri- och rättighetskommitténs förvirrade, moraliska och symbolpolitiska härdsmälta placeras på historiens skräphög. Tillsammans med det beställande politiska systemets människosyn. 

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst 

***

Läs även: Därför finns ingen "aborträtt" att utreda

Läs även: I verkligheten finns det bara två kön