Den stora ensamheten i Japan
I en intervju för några år sedan sa författaren Yoshimoto att ensamheten nog är universell. Och att alla upplever den starkt.
Toppbild: AP
Vi hade läst i romaner om den stora ensamheten i Tokyo. En berättade om den föräldralösa Mikage. Boken heter Kitchen, en vacker och stram roman av Banana Yoshimoto, japansk bästsäljarförfattare. Köket är symbolen och platsen för den existentiella övergivenheten. Världens bästa plats, tycker Mikage. Särskilt om det är flitigt använt. Gärna smutsigt. Grönsaksrester spridda över golvet. Flottig spis och rostiga knivar. Stjärnorna blinkar sorgset utanför fönstret när hon somnar på en madrass intill det surrande kylskåpet. Sedan även mormor och morfar dött har Mikage bott ensam. Men en dag ringer det på dörren. Jämnårige Yuichi, som jobbar i en blomsteraffär som Mikagas mormor älskade, knackar på och säger: Flytta hem till mig och mamma!
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Yuichis mamma Eriko är en transkvinna som driver nattklubb i Tokyo. Hon ger Mikage ett råd: "För den som verkligen vill stå på egna ben tror jag det är bra att ta hand om något som växer upp, ett barn till exempel, eller en krukväxt. Om man gör det så inser man sina egna begränsningar, det är en början."
Två sidor senare får läsaren veta att Eriko har mördats.
I en intervju för några år sedan sa Yoshimoto att ensamheten nog är universell. Och att alla upplever den starkt, men att Japan har förändrats så fort och att många människor hamnat på efterkälken utan att kunna hitta rätt i den nya tiden. "I dessa situationer blandas ensamheten med någon form av rastlöshet, så det blir ännu svårare att fly."
Krukväxter dyker upp redan i första scenen i en annan aktuell Tokyoskildring, Wim Wenders film Perfect Days, vaknar den 60-årige Hirayama ensam på en madrass på golvet, gnuggar sig i ögonen, går upp och inspekterar ömt sina många plantor innan han klär på sig och borstar tänderna. I bilen på väg till jobbet följer vi honom när han stoppar in ett kassettband och låter The Animals House of the Rising Sun ackompanjera sin långväga färd på Tokyos motorvägsviadukter till jobbet som toalettstädare. Noga utför han detta, med samma grundlighet som han vårdar sina krukväxter. Lunchen tar han i parken, medan han studerar träden som rör sig. Hirayamas yngre kollega begriper sig inte på honom. Det här är ju ett skitjobb, varför lägga sådan omtanke på det? Hirayamas ensamma vardagsliv utspelar sig på fritiden i offentliga badhus och på barer och matställen vid tunnelbanestationerna, och i bokhandeln. Det är i den gamla världen, med sina ting: böcker, kassetter, pennor och skrivböcker som han trivs. Men ensamt är det. Också i den.
En dag dyker oväntat sällskap upp. Hans systerdotter Niko. Förundrad men med öppet sinne finner hon sig tillrätta och stannar. Musiken i bilen bara älskar hon. Finns den på Spotify?
Hirayama undrar vad det är för något. Lou Reed sjunger: "It’s such a perfect day, I’m glad I spent it with you …"
En söndag går de ner till Stilla havet.
– Du och mamma har inget gemensamt, säger Niko.
– Tycker du det?
– Hon sa att du och vi lever i olika världar.
Hirayama säger att världen består av många världar. "Några hänger samman, andra inte. Min värld och din mammas är väldigt olika." Min värld?, undrar Niko. Sirener ljuder i bakgrunden. Niko frågar vilken värld hon lever i. Rinner den ut i oceanen? Ja, svarar Hirayama, i oceanen.
Världen som inte längre hänger särskilt mycket samman finns alltså ändå kvar, någonstans i oceanen. Också Kitchen slutar vid den. Mikage har tillfälligt rest bort från Yuichi och ser ut över de enorma, skugglika klipporna, och grips av en märklig bitterljuv känsla.
Den stora ensamheten gör sig lika bra som stoff för konst som alltid, numera kanske allra bäst från Japan.
***
Läs även: Han fick rätt om Estonia
Läs även: Är psykologer farliga?
