Den största valförlusten

När du läser detta är det bara något dygn tills vi röstar och, tyvärr, valet är redan förlorat. Det val som Reinfeldt och Sahlin talat sig varma för; allmänintresset, det som handlar om jobben.

2012 kommer Sverige fortfarande ha över 8 procents arbetslöshet, enligt Konjunkturinstitutets prognos. Antalet bidragsberoende, i »utanförskap« som det numera kallas, ligger någonstans mellan 1,1 och 1,5 miljoner personer. Samtidigt stormar ungdomarna in på arbetsmarknaden, en halv miljon kommer behöva jobb 2011–2012.

Man skulle tro att våra politiker därför var redo att pröva allt i sin makt för att stoppa jobbkrisen.

Detta är också vad de bedyrar, [[Anders Borg]] och [[Thomas Östros]], i debatt efter debatt.

Men en bit in i valrörelsen börjar man ana att något inte stämmer.

Summera de löften blocken gjort under valkampanjen. Förslag för jobbskapande utgör mindre än en sjättedel av satsningarna hos något block. Båda ger mer i sänkt skatt för pensionärer. Båda sidors främsta förslag för att skapa jobb i företagen är en sänkning av restaurangmomsen. Till och med de särintressen som drivit fram denna idé erkänner att det som mest ger 30 000 nya jobb.

Nästan halva alliansens löftesbudget går naturligtvis till det berömda femte steget i jobbskattavdraget (de rödgröna har ju accepterat de fyra första stegen). Det ska ytterligare öka incitamenten att jobba. Frågan är dock hur mycket mer incitament som behövs efter finanskrisen. [[Fredrik Reinfeldt]] själv erkänner att hela jobbskatteavdraget hittills inte gett mer än 75 000 jobb.

Reinfeldts räddning är att ingen tror på alternativet. Återinförd förmögenhetsskatt, skrotat Rut-avdrag, höjd arbetsgivaravgift, stopp för nya företag i primärvården, lagstiftad heltid och begränsningar för bemanningsföretagen är inte heller något självklart jobbpaket. Att snabbt öka antalet offentliganställda hade naturligtvis varit ett alternativ om det inte redan hade prövats 1970–1992, då offentlig sektor ökade med en miljon personer samtidigt som jobben i övrigt stod still och statsfinanserna kollapsade.

Problemet för Borg och Östros är att det som verkligen påverkar jobben inte kostar något i budgeten, men desto mer politiskt.

Tabu nummer ett i detta val är att det bästa för jobben är att lönerna blir lägre. Inte att de sjunker, bara att de inte stiger lika snabbt, särskilt inte ingångslönerna (som i dag är 80 procent av snittlönen). Det är väldigt enkelt; om hundratusentals personer ska söka jobb måste detta utbud pressa ned lönerna. Omvänt gör lägre löner det lönsamt att anställa fler. Fler vågar sedan konsumera när de får jobb, vilket i sin tur ger mer jobb.

Just detta, säger de rödgröna med darr på rösten, är alliansens hemliga plan med jobbskatteavdraget; folk kommer acceptera lägre lön före skatt eftersom lönen blir högre efter skatt. Hemska tanke. Detta förnekas ihärdigt av nya moderaterna. Skräcken för lägre bruttolöner har gjort att lärlingsplatserna, som ett tag såg ut att öppna för lägre ingångslöner, inte fått den utformningen.

Denna väg har dock prövats i verkligheten. Efter decennier av kris drog holländska politiker slutsatsen att löneutvecklingen skapade arbetslöshet. Wassenaar-avtalet 1982 blev början på en lång, medveten press på facken att hålla igen, i synnerhet ingångslönerna, något av motsatsen till den av alla omhuldade svenska modellen där facket och arbetsgivare förhandlar ostört.

Arbetslösheten i Holland föll från 9,2 procent 1983 till 2,8 procent 2007. Efter krisen står man på dryga 4 procent, i princip lägst i världen. Samtidigt har en halv miljon holländare gått från långtidssjukskrivning och förtidspensionering till arbete.

Tabu nummer två är arbetsrätten och turordningsreglerna i Las. Maud Olofson och Jan Björklund får någon minut då och då att förklara Las, men det följs i regel av att Anders Borg och LO förklarar att turordningsreglerna inte har någon egentlig effekt och därför är oerhört viktiga att bibehålla.

Tyskland har vågat utmana lite av båda tabun och genomfört avregleringar, lärlingsplatser och dämpade löner i utbyte mot tillfälligt kortare arbetsdag. Där har arbetslösheten sjunkit under krisen.

Inget av dessa exempel har överhuvudtaget nämnts i valrörelsen till skillnad från viktigare saker som butlers, bröstpumpar och burkaförbud. Det vi alla förlorat är den valrörelse där vi skulle tvingats se jobbkrisen i vitögat.

***
FÖR ÖVRIGT är det en skam att svenska medier väntat till absolut sista minuten att granska 80-miljardershålet i sverigedemokraternas budget, deras kandidaters rasistiska uttalanden och deras ledares nynazistiska band.