Den svenska modellens död

Det brukar sägas på engelska att stora samhällsfenomen ibland dör med en stor skräll, och ibland med en tyst suck. Kanske var det vad som hände med den svenska modellen, onsdagen den 11 mars 2009 när Svenskt Näringsliv och LO/ PTK meddelade att förhandlingarna om ett nytt huvudavtal brutit ihop.

»Modellen« står för många saker, men viktigast är tveklöst detta, att näringslivets och fackets högsta ledare gör upp om löner och villkor kring ett samarbetsbord, utan att regering och riksdag blandar sig i. Därefter råder arbetsfred i landet. Så brukar svenska skolans historieböcker beskriva det avtal som slöts den 20 december 1938 i Saltsjöbaden.

För att förstå varför renoveringen av det 70 år gamla projektet fallerade så måste man börja med poängen med modellen. Så här har den, förenklat, beskrivits av arbetsmarknadsekonomins nestor, professor Lars Calmfors: Om fackföreningar bjuder över varandra i en lönekarusell leder det i regel till inflation eller arbetslöshet. Det blir bättre om man går mot antingen centrala löneavtal eller lokala. Om de är lokala, som i USA, anpassar sig lönerna till marknaden. Om de som i Sverige förhandlas fram »solidariskt«, centralt, så måste fack och arbetsgivare ta totalansvar för samhällsekonomin och agera måttfullt.

Länge fungerade detta förvånansvärt väl. Fram till 1960-talets slut hade Sverige full sysselsättning. Inga beredskapsarbeten, ytterst få bidragstagare, få förtidspensionerade.

Men i dag är den svenska modellen kroniskt sjuk. En halv miljon arbetsföra utan jobb, och ytterligare 200 000 på väg. Det finns åtminstone två grundläggande problem med den.

Det ena är att modellen i praktiken bröts upp på 1970-talet. 1974 infördes lag, lagen om anställningsskydd, som bland annat gav personer som jobbat länge på en arbetsplats rätt att inte avskedas först. Den som vill ändra på det måste förhandla sig runt lagen. Det ger facket sista ordet om vem som får gå, inte arbetsgivaren.

Las tycks ha intalat svenska folket att en fast anställning ska man klamra sig fast vid, medan växande företag när de fastanställer vet att om personen sedan måste sparkas väntar oförutsägbara förhandlingar. Ingendera är bra i en tid av allt snabbare strukturförändringar, och allra minst i en finanskris, då någon måste våga anställa.

Danska fack har i stället satsat på »flexicurity«, social trygghet men få regleringar för att anställa. Resultatet är en helt annan rörlighet. I Sverige jobbade man i början av 2000-talet cirka 11 år på varje jobb, i Danmark under 8 år. I Danmark har arbetslösheten under krisen stigit från 3,4 till 4,3 procent – i Sverige från 5,9 till 7,4 procent.

Det andra grundproblemet med modellen är att 2009 inte är 1938. Då kunde möjligen några få män sitta i ett rökfyllt sammanträdesrum och göra upp om lönerna för alla Sveriges arbetare. I dag framstår detta som en absurd idé. De centrala »avtalen« är på sin höjd riktmärken för löner som alltmer görs upp lokalt. Den främsta effekten är att lägstalönerna pressas upp, så att färre får in en fot på arbetsmarknaden.

Och så har vi verklighetschocken när byggföretaget Laval, från EU-landet Lettland, kom in för att lätta trycket på den överhettade svenska byggmarknaden. Laval betalade mer än lägstalöner, men inte nog för Byggnads. Resten är historia.

Målet med det nya huvudavtalet var att ta tag i allt detta. I stället skyller nu fackföreningarna på utpressning från näringslivscheferna. En person har dock gjort en heroisk insats för att rädda den svenska modellen. För det har han fått ovett av nästan alla, fackkollegor, ekonomer, opposition. Han heter Stefan Löfven och är ordförande i IF Metall. Han gick med på att alla i branschen solidariskt skulle acceptera kortare arbetstid, i praktiken lönesänkningar, för att ta sig igenom krisen.

1982 slöt det holländska facket i Wassenaar ett avtal väl så historiskt som Saltsjöbaden. Lönerna hölls igen och i vissa fall sänktes för att rädda en ekonomi i akut kris. Det blev vändpunkten. I dag, mitt i krisen, ligger Hollands arbetslöshet på 2,8 procent.

En nationell samling kring ett övervintringspaket med flexibla villkor som Metall öppnat för hade kunnat bli ett svenskt Wassenaar som hade räddat hundratusentals jobb.
Nu går i stället ansvaret över till regeringen att ge Sverige en ny giv som gör att småföretagen vågar anställa. Något nytt Saltsjöbaden blir det inte.

***

FÖR ÖVRIGT är det dags att noggrant syna alla de där utsläppsminskningarna Sverige ska köpa utomlands. På arbetsmarknaden brukar subventionerade jobb tränga ut vanliga jobb med över 70 procent. Frågan är hur det är med subventionerade utsläppsminskningar i Kina.