Den svenska myten lever

Midsommarnattens ljus, långt ljusare i Hälsingland än någonsin i Svealand och Götaland. Natten då de unga dansar och gläds och förleds. Syndens natt. Det var en sådan natt då ungdomarna i Hårga i Bollnäs kommun fortsatte att dansa in på den heliga vilo­dagen; yra, hedonistiska, obekymrade. En främling anslöt med sin fiol och eldade på den hädiska dansen. Runt, runt följde de spelemannens livsbejakande turer, medan han stampade takten med bockfoten. När spelemannen drog i väg med sällskapet kunde ingen längre stoppa honom. Oavbrutet spelande ledde han bygdens ungdomar upp på Hårgabergets topp, där de dansade i vild ringdans tills bara skeletten återstod av dem. Än i denna dag är toppen slät efter slitaget.

Myterna är vad vi har kvar när religiositeten går ur oss. Berättelserna om vad en människa är, vilka villkor hon lever under, vilka reglerna är för den mänskliga samvaron. Berättelserna som hakar i något djupt i oss, vare sig det är bibelberättelser, antika grekiska berättelser, eddan eller vanlig gammal skrock och folktro.

Att midsommar är en hednisk rit betyder inte att den saknar inslag av religiositet. Det är ett dyrkande av solguden som pågår, i naturens helgedom. Att kristendomen trängt sig på och rest ett blomsterprytt kors över det hela gör inte saken mindre flag-rant. Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur det skulle kännas att som utländsk turist upptäcka att alla på det stora midsommarfirandet dessutom har blå ögon och folkdräkt. Alla utan undantag. Det är vad fyra amerikaner som bjudits in till en nio dagars midsommarfestival i Hårga, som bara hålls vart nittionde år, upptäcker när de anländer till firandet – i Ari Asters nya skräckfilm »Midsommar«.

Aster fick sitt stora genombrott i fjol med den skrämmande »Hereditary«. Och det enda kravet han ställde på den svenska castingen till »Midsommar«, berättade några av skådespelarna när filmen presenterades på Svenska Filminstitutet, var att alla skulle ha blå ögon.

Sverige lockar plötsligt som filmuniversum. Hollywoodstjärnan Glenn Close tog med sin roll som »The Wife« i Björn Runges film, som utspelar sig i Stockholm under Nobelveckan, hem en Golden Globe. I sommar har den kanadensiska filmen »Stockholm« premiär, med Noomi Rapace och Ethan Hawke i ledande roller; en film om Norrmalmstorgsdramat och det så kallade Stockholmssyndromet, som väl rider vidare på scandi crime-vågen. Men traditionella svenska draman har fått konkurrens. Efter Bergmans ångest, Vilgot Sjömans svenska synd och Stieg Larsson-tsunamin av scandi noir så rör sig intresset för Sverige och Norden åter mot sitt ursprung. Mot det barbariska. De magiska skogarna. Det finns att ösa ur av kvardröjande hedniska riter. För två år sedan kom »The ritual« om fyra amerikanska studenter som går vilse i Sarek och stöter på övernaturliga väsen och en hedniskreligiös kult. Den fransksvenska tv-serien »Midnattssol« blandar den hårdkokta thrillern med vildmarkslivet i fjällmiljö. HBO-serien »Vikings« är bara en av flera som drar växlar på de nordiska bärsärkarna. I botten på dessa dramer ligger naturvurmen, folktron, oknytten och råna, så levande än.

Till och med Hälsingehambon, som lades ner 2011, har väckts till liv och dansas i juli; i folkdräkt, i Hårga, Arbrå och Järvsö, till minne av Hårgamyten.

Än har bockfoten ett litet, litet grepp om oss. Glad midsommar!

***

»Midsommar« har premiär den 1 juli.

Hälsingehambon inleds i Hårga den 13 juli.