Den svenska naiviteten visar sig igen
På punkt efter punkt ser vi hur våra samhällsinstitutioner blockerat sig för självklarheter: forskningsrön, historisk ödmjukhet, sunt förnuft och konstruktiv kritik.
Toppbild: TT
Den domedagsstämning som präglat de tre senaste amerikanska presidentvalen avspeglas i en långvarig erodering av förtroendet för de samhällsbärande institutionerna.
Gallup frågar årligen om inställningen till kyrkan, militären, Högsta domstolen, bankerna, skolväsendet, pressen, kongressen, facket och storföretagen. Andelen som hyser högt eller ganska högt förtroende sjunker – i ett sammanvägt mått – från 42 procent till 26 procent under åren 2003–2023.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Undra på att missnöjeskandidaten vann nu senast.
Hur ser det ut här hemma?
Bilden är betydligt ljusare. Enligt SOM-institutet har svenskarnas institutionella förtroende under samma period ökat, generellt.
Polis, försvar, domstolar, kungahuset, kyrkan, facket, storföretagen, dagspressen, radio/TV, sjukvården och högskolan visar plus. Partier, riksdag, regering, banker och grundskolan ligger ganska still. Bara Riksbanken har tappat: en direkt effekt av inflationsstegringen.
En bra grund att stå på, när de så kallade samhällsutmaningarna ska lösas, som de sprängningar och skjutningar som nu är tapeten. De positiva siffrorna är ju rimligtvis ett kvitto på att våra institutioner levererar.
Eller? Är det inte något som skaver här?
Ett frågetecken måste ju sättas för den exempellöst stora invandringen av svårintegrerade grupper till redan segregerade områden. Utan konsekvensanalyser, och med locket på för kritik. Institutionellt omfamnad av medier, myndigheter och alla partier utom ett. Där brast man väl ändå lite?
Och vad gäller det långt gångna förnekandet av kopplingen invandring/brottslighet, finge man väl önska att såväl medier som universitetens kriminologer bättre hade hjälpt politikerna att, med Stefan Löfvens ord, inte vara så “naiva”.
En annan akademisk gren, pedagogiken, har via Skolverket och okunniga politiker också den svikit. Nämligen när våra barn sattes att skola sig själva genom “entreprenöriellt lärande”. Att repetition är kunskapens moder glömdes bort. Till internationell pedagogikforskning och neurologisk vetenskap om barns utveckling lyssnades inte.
Och apropå ovetenskaplighet: “Könet är en social konstruktion”, hette det länge, från bland andra jämställdhetsminister Jens Orback (S) 2004. Biologiförnekandet har lett till en jämställdhetspolitik som bortser från hur verkliga män, kvinnor, pojkar och flickor fungerar. På genusdagis ser man helst att killarna leker prinsessa och tjejerna med bilar. På högskolan öser man desperat pengar över fler-tjejer-till-tech-projekt.
Ryssen brukade slå oss i hockey. Och försökte i Slaget vid Stäket 1719. Genom seklen har man lagt en massa av våra hel- och halvgrannar under sig.
Mot den bakgrunden inger inte neddragningarna av försvarsbudgeten till som lägst 1,1 procent (2015) förtroende.
Det gör det inte heller att vi lagt ner sex fungerande kärnkraftverk. Trots att vårt politiska system i över 30 år mangrant ställt upp bakom det internationella samfundets utsläppsmål avseende växthusgaser.
Och vad sägs om Livsmedelsverket, som under många år grundlöst skrämde oss från att äta fett, och via nyckelhålsmärkning försökte få oss att välja det sämre alternativet, typ avfettad, tillsats- och sockerpimpad yoghurt?
Eller att andra myndigheter, uppbackade av partierna, spritt lögnen att all narkotikaanvändning leder till missbruk? Drakonisk politik har därför ansetts vara av nöden. Vilket försvårar hjälp till faktiskt behövande, och ger ökade marknadsmöjligheter till kriminella ligor.
Beslut om vår framtid tas med nödvändighet i viss osäkerhet. Och alla gör fel ibland. Men på punkt efter punkt ser vi hur våra samhällsinstitutioner blockerat sig för självklarheter: forskningsrön, historisk ödmjukhet, sunt förnuft, konstruktiv kritik.
Ändå detta växande förtroende. Varför?
Den goda tolkningen: Tillräckligt mycket är bra; och det finns en vilja till bättring. Vi rustar upp försvaret. Vi börjar trycka på faktakunskaper i skolan. Vi jagar gängen.
Den onda tolkningen: Den enskilde medborgaren knyter näven tyst i fickan, i tron att han är ensam. Men när han upptäcker att andra också gör det … då kan fördämningarna brista och stormningen av Kapitolium framstå som en tebjudning. För minns vad man bad i nordfranska kloster på 800-talet:
“Från nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud.”
***
Läs även: Fake news om invandring och brott
Den domedagsstämning som präglat de tre senaste amerikanska presidentvalen avspeglas i en långvarig erodering av förtroendet för de samhällsbärande institutionerna.
Gallup frågar årligen om inställningen till kyrkan, militären, Högsta domstolen, bankerna, skolväsendet, pressen, kongressen, facket och storföretagen. Andelen som hyser högt eller ganska högt förtroende sjunker – i ett sammanvägt mått – från 42 procent till 26 procent under åren 2003–2023.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Undra på att missnöjeskandidaten vann nu senast.
Hur ser det ut här hemma?
Bilden är betydligt ljusare. Enligt SOM-institutet har svenskarnas institutionella förtroende under samma period ökat, generellt.
Polis, försvar, domstolar, kungahuset, kyrkan, facket, storföretagen, dagspressen, radio/TV, sjukvården och högskolan visar plus. Partier, riksdag, regering, banker och grundskolan ligger ganska still. Bara Riksbanken har tappat: en direkt effekt av inflationsstegringen.
En bra grund att stå på, när de så kallade samhällsutmaningarna ska lösas, som de sprängningar och skjutningar som nu är tapeten. De positiva siffrorna är ju rimligtvis ett kvitto på att våra institutioner levererar.
Eller? Är det inte något som skaver här?
Ett frågetecken måste ju sättas för den exempellöst stora invandringen av svårintegrerade grupper till redan segregerade områden. Utan konsekvensanalyser, och med locket på för kritik. Institutionellt omfamnad av medier, myndigheter och alla partier utom ett. Där brast man väl ändå lite?
Och vad gäller det långt gångna förnekandet av kopplingen invandring/brottslighet, finge man väl önska att såväl medier som universitetens kriminologer bättre hade hjälpt politikerna att, med Stefan Löfvens ord, inte vara så “naiva”.
En annan akademisk gren, pedagogiken, har via Skolverket och okunniga politiker också den svikit. Nämligen när våra barn sattes att skola sig själva genom “entreprenöriellt lärande”. Att repetition är kunskapens moder glömdes bort. Till internationell pedagogikforskning och neurologisk vetenskap om barns utveckling lyssnades inte.
Och apropå ovetenskaplighet: “Könet är en social konstruktion”, hette det länge, från bland andra jämställdhetsminister Jens Orback (S) 2004. Biologiförnekandet har lett till en jämställdhetspolitik som bortser från hur verkliga män, kvinnor, pojkar och flickor fungerar. På genusdagis ser man helst att killarna leker prinsessa och tjejerna med bilar. På högskolan öser man desperat pengar över fler-tjejer-till-tech-projekt.
Ryssen brukade slå oss i hockey. Och försökte i Slaget vid Stäket 1719. Genom seklen har man lagt en massa av våra hel- och halvgrannar under sig.
Mot den bakgrunden inger inte neddragningarna av försvarsbudgeten till som lägst 1,1 procent (2015) förtroende.
Det gör det inte heller att vi lagt ner sex fungerande kärnkraftverk. Trots att vårt politiska system i över 30 år mangrant ställt upp bakom det internationella samfundets utsläppsmål avseende växthusgaser.
Och vad sägs om Livsmedelsverket, som under många år grundlöst skrämde oss från att äta fett, och via nyckelhålsmärkning försökte få oss att välja det sämre alternativet, typ avfettad, tillsats- och sockerpimpad yoghurt?
Eller att andra myndigheter, uppbackade av partierna, spritt lögnen att all narkotikaanvändning leder till missbruk? Drakonisk politik har därför ansetts vara av nöden. Vilket försvårar hjälp till faktiskt behövande, och ger ökade marknadsmöjligheter till kriminella ligor.
Beslut om vår framtid tas med nödvändighet i viss osäkerhet. Och alla gör fel ibland. Men på punkt efter punkt ser vi hur våra samhällsinstitutioner blockerat sig för självklarheter: forskningsrön, historisk ödmjukhet, sunt förnuft, konstruktiv kritik.
Ändå detta växande förtroende. Varför?
Den goda tolkningen: Tillräckligt mycket är bra; och det finns en vilja till bättring. Vi rustar upp försvaret. Vi börjar trycka på faktakunskaper i skolan. Vi jagar gängen.
Den onda tolkningen: Den enskilde medborgaren knyter näven tyst i fickan, i tron att han är ensam. Men när han upptäcker att andra också gör det … då kan fördämningarna brista och stormningen av Kapitolium framstå som en tebjudning. För minns vad man bad i nordfranska kloster på 800-talet:
“Från nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud.”
***
Läs även: Fake news om invandring och brott
