Den svenska offentligheten låter mobbare hållas
I Sverige kommer mobbare förvånansvärt ofta undan. Från ministrar och generaldirektörer ner till direkta gangsters.
Toppbild: Gorm Kallestad / NTB Scanpix / TT
Det brukar vara svårt att veta vad människor tänker. I Sverige, kallat Nordens Japan, är det lite fult att visa vad man känner. Men har ni tänkt på att det finns en karaktär i rummet man aldrig behöver ha tvivel om? Det är mobbaren.
Fokus Mats Holm skrev i början av juni en intressant artikel om mobbningens psykologi. Det finns, bakom det genanta faktum att vuxna människor mobbar andra, ganska mycket att lära sig. För det är skammen som är mobbningens yppersta teknik. Och då handlar det inte om skammen i att någon behandlar dig illa, nej skammen ligger i insikten om hur de passiva åskådarnas tystnad, förlägna skratt eller likgiltiga blickar också innebär mobbning. Och åskådarnas brist på handling är det som sårar mest.
Vi lever i en tid som tror sig förälskad i fakta. Så, jovisst, det finns massor av forskning om mobbningens psykologi och en av de allra första handlade om ”bystander apathy”, alltså varför åskådare till övergrepp inte ingriper. Rapporten kom 1968, och studerade ett fasansfullt mord med föregående misshandel som ägde rum inför ögonen på trettioåtta av kvinnans grannar i Queens, New York.
Anledningen till att jag inte tänker beskriva vad forskarna kom fram till är att sedan deras resultat kom, har de inte spelat någon roll i vårt härligt humanitära avlånga land. Ingen har startat debatten om mobbningens offer, diskussionen om förövarens psyke… trots att det finns också svensk forskning på området. Men inte heller det spelar någon roll, för de flesta bryr sig inte.
Den svenska offentligheten är mer mobbningsbelastad än någonsin. Är det ett faktum? Ja, vad tror ni själva? Sociala medier är ett perfekt gömställe för skitstövlar.
Unga människor går under för digitala gruppöverfall och vad är då oftast frågan? Var detta en särskilt skör människa? När frågan borde ha varit – varför reagerade ingen till försvar för den som utsatts?
Jag tror att den norske filosofens Harald Ofstads begrepp ”vårt förakt för svaghet” som nådde Sverige för femtio år sen, ligger i perfekt närhet till det iskalla drag i den svenska offentligheten som låter mobbare hållas. I grunden alltså en sorts beundran för den sanslösa hårdhet som en människa kan uppvisa mot en annan – så länge omgivningen inte ingriper. Störst går först.
Jag nämnde att sociala medier är ett perfekt gömställe. I själva verket är det tvärtom. Aldrig har vi väl haft så stor insyn i det anonyma övervåldet som genom nätet.
I början av vad vi då kallade Internet, fanns till exempel ett gäng som kallade sig Elitlistan. Antar att deras kinder färgas rosa vid minnet, men åtminstone listansvariga trodde vid tillfället att deras lista var en privat tillställning. Vilket den naturligtvis inte var. Den var digital och hur öppen som helst. Jag hade en listmedlem som regelbundet sände vidare från deras… mobbarklubb.
Ja ja, vi har alla gått vidare sedan dess. Men det finns en sak som inte förändras. I Sverige kommer mobbare förvånansvärt ofta undan. Från ministrar och generaldirektörer ner till direkta gangsters. Störst går först.
Det finns mycket att skämmas för i den moraliska stormakten Sverige.
***
Läs även: De passiva åskådarna uppmuntrar våldet
