Den svenska statens slapphet har upphört att förvåna oss

Fredag

Som jag minns det fick vi lära oss att Hjalmar Söderberg var flanörförfattare och sedan var det bra med det. Nu har han tydligen omkategoriserats till ”incelman”. Det är en aning oklart varför. Fyrabarnsfadern Söderberg levde bevisligen inte i celibat – självvalt eller påtvingat – och uppvisade så vitt jag minns inte något påtagligt hat mot just kvinnor. Hans spleen var allmänmänsklig. Men jag är långt ifrån någon expert i ämnet incelmän och kan förstås ha fel. 

Kanske är det nödvändigt att göra den här typen av biografiska uppdateringar för att våra gamla författare alls ska bli begripliga för nya generationer. Ingen har trots allt flanerat på årtionden och risken är påtaglig för att begreppet ”flanör” misstas för något annat, kanske en pajdegsbagare, eller en utövare av någon udda sexuell vana.

För att undvika sådana missförstånd ter sig stämplingen av Söderberg som incelman, även om den kanske har skralt stöd, som ett ganska billigt pris att betala. Det är faktiskt värt att fundera på om den här ordningen borde sättas i system. Var Emilie Flygare-Carlén möjligen en ”soft girl”? Sigfried Siewertz en ”grisch”? Harry Martinsson en ”Swiftiepappa”? Lubbe Nordström en ”magdamoderat”? Selma Lagerlöf en ”celesbian”?

Den sittande kanonkommittén har kanske tid att göra ytterligare en lista?

Det är väl ungefär två decennier sedan museibesök började ge en vag känsla av att man klivit in i omskolningsläger. Sedan dess har varje stenyxa förvandlats till en språngbräda för progressiv propaganda. Jag tar alltid av mig glasögonen när jag besöker muséer numera, dels för att slippa se de uppfostrande skyltarna, dels för att någon kurator inte ska missta mig för ”intellektuell” och sätta mig på ett lastbilsflak på väg mot några års tvångsarbete på kollektivjordbruk.

Därför spirar hoppet i mig när jag i Svenskan i dag läser om en professor i kulturpolitik som varnar för ”att man försöker göra om kulturinstitutioner till propagandainstitutioner”. Det visar sig dock att ”man” som vanligt syftar på president Trump och att det professorn varnar för inte är den långt gångna propagandaverksamheten på museerna, utan risken att museikhmererna i fortsättningen inte ska ha fria tyglar att läxa upp den inte tillräckligt normkritiska och postkoloniala allmänheten.

Jag tror att det bästa sättet att hantera den här nya stridslinjen i kulturkriget är att hålla sig borta från museerna, tills vänster- och högerrevolutionärer tagit kål på varandra. Min beredskap är god: jag ropade just in en Encyclopedia Britannica från 1904 i 35 delar, som innehåller allt det man inte längre får veta på museer, utan pekpinnar. Alla uppgifter om att motståndet skall upphöra är falska.

Lördag

Är jag ensam om att ana en gryende omvärdering av Kina, den asiatiska diktaturen som vi lärt oss att vi bör ogilla de senaste åren?

Det kan vara ett utslag av den svenska färdigheten att smidigt anpassa sig till realiteter, för att på så sätt hålla liv i illusionen att vi är herrar i vårt eget hus. Det just inledda handelskriget innebär att allt det värdelösa och livsfarliga plastskräp som kineserna avsåg att dumpa på urskillningslösa amerikaner inom kort i stället kommer att svämma över oss. Om vi låtsas att det är en välsignelse, snarare än en plågsam farsot, blir det kanske enklare att bära bördan. Men det är också möjligt att det finns något att lära av kineserna.

Jag tilltalas till exempel av kinesernas senaste handelsutspel: att höja tullarna till 125 procent mot Amerika, men samtidigt förklara att de kommer att ”ignorera” ytterligare utspel från amerikansk sida, eftersom kraftmätningen nu urartat till ”ett skämt i den världsekonomiska historien”.

Det är antagligen effektivt, för hur ”isolationistiska” amerikaner än är gör inget dem mer ont än att man struntar i dem. Det var den egentliga kärnan i Henry Kissinger påstådda litania över att han inte visste vem han skulle ringa om han ville tala med ”Europa”. Från europeiskt håll är förstås den givna men sällan formulerade följdfrågan: varför är ni, dr Kissinger, så angelägen att tala med ”Europa”?

Svaret är rätt uppenbart: Kissinger ville spela på makthungriga europeiska politikers fåfänga och tubba dem att hitta på en massa ofog, såsom amerikaner alltid gör.

Kineserna har nu, möjligen oavsiktligt, antytt ett sätt att undvika sådana risker: lyft inte på luren, även om det finns en telefon som amerikanska orosstiftare kan ringa till. Och i enlighet med subsidiaritetsprincipen gäller det inte bara EU, utan även vårt eget land.

Frågan är om denna eller någon alternativ svensk regering har den kinesiska självdisciplin som krävs för att följa rådet. Antagligen inte. Bäst vore därför att avskaffa regeringen och därmed se till att samtalen garanterat förblir obesvarade, när utpressning och ”förhandling” pockar på. Ett regeringsfritt Sverige skulle dessutom frigöra betydande resurser i form av alla journalister och kommentatorer som nu ägnar sina arbetsdagar åt att hetsa regeringen att ”göra något”, det vill säga precis det som kineserna med sitt exempel visat att regeringen inte bör göra.

Det är möjligt att en och annan praktisk fråga i förstone skulle bli lidande av att vi saknar regering, men svenskarna är ett initiativrikt och händigt folk och kan säkert finna lösningar på egen hand. På lång sikt är det uppenbart att nettoeffekten vore positiv, eftersom i stort sett alla problem regeringen nu hanterar, från energifrågan till konsekvenserna av invandringen, är en följd av tidigare regeringars hantering. Skulle vi ha framtida regeringar kommer de med all säkerhet att på samma sätt vara upptagna av att hantera de problem som denna regering skapar.

Den svenska statens slapphet har upphört att förvåna oss, men när jag läser att en australiensare – även om namnet klingar danskt – i fyrtiofem år ägnat sig åt att främja huggormsbeståden i Smygehuk och till och med transporterat huggormar från västkusten för att göra kolonin större och mer livskraftig, faller ändå min haka. Är det verkligen tillåtet för utlänningar att fritt fara land och rike runt med ormar i bagaget i det enda syftet att göra våra kulturmarker livsfarliga? 

Ordningsmaktens indolens bottnar antagligen i en kombination av överdriven vördnad för vetenskapen – australiensaren målar siffror på ormarna och hävdar att det är forskning – och den irrationella impertinens som omger all reglerad kontakt med naturen. På det stora hela är allt som är självklart – som att elda löv i sin egen trädgård – förbjudet, medan allt vansinnigt – som att göda huggormsstammen i tätbefolkade områden – är påbjudet. 

Det är helt i denna anda som Trelleborgs kommun nu använt skattebetalarnas pengar till att bygga en 190 meter lång ormmur i rostfärgat stål, för att hjälpligt separera giftormar från människor. Det hade varit en bättre investering att bygga en mur mot australiensare. Det fanns trots allt goda skäl till att britterna en gång lät transportera de här människorna till andra sidan jorden.

Söndag

Det är tveksamt om Mattias Svenssons kampanj för att klassificera president Trump som ”vänsterpopulist” kommer att bli mer framgångsrik än Göran Greiders kampanj för att märka Hamas som en ”högerrörelse”. Det är än mer oklart om det skulle spela någon roll, för andra än Svensson och Greider, om kampanjerna lyckades.

Är bevekelsegrunden för de här kampanjerna att Svensson inte vill hållas ansvarig för president Trump och att Greider inte vill hållas ansvarig för Hamas? Men är det verkligen någon som tror att Mattias Svensson är hjärnan, eller ens ett annat lägre organ, bakom den nuvarande amerikanska regeringen? Är det någon som påstått att Hamas stakar ut sina planer efter att ha läst Dala-Demokratens ledarsida?

Är det detta saken handlar om verkar både Svensson och Greider lida av en ohälsosam självöverskattning.

Det kanske ligger närmare till hands att anta det spegelvända: att Svensson vill skylla Greider och hans vänner för president Trump och att Greider vill skylla Svensson och hans vänner för Hamas. Men de anklagelseakterna är av exakt samma skäl lika svåra att tro på. Svensk höger och svensk vänster påverkar sällan något, förutom sina egna ledarsidor och sig själva. Dessutom vet alla vettiga människor redan att folk som är så besatta av politik att de känner sig tvingade att förse allt de ogillar med sina politiska motståndares bomärke, sedan länge tappat omdömet.

När Peter Luthersson var kulturchef på Svenska Dagbladet hade tidningen fortfarande en kulturdel varje dag. Sedan tretton år tillbaka kommer den bara på söndagar, en reform som många av oss opponerade emot när den skedde och som lämnat en viss bitterhet efter sig. Men vi tidningsläsare är trots allt ett tåligt släkte. Fördelen med reformen är att den enda kulturdelen blir desto viktigare och nu inväntar vi läsare febrigt veckans höjdpunkt för att se vad Svenskans journalister har sett som det mest centrala i svenskt kulturliv just nu.

I dag, tre veckor efter Peter Lutherssons begravning, består det huvudsakliga innehållet i kulturdelen av ett reportage om Jesper i Borlänge, som är verkställande direktör för ett företag som säljer ”sexdockor”. Det är, förstås, ett mycket intressant reportage där vi bland annat får veta allt om proceduren för att direktören ska kunna försäkra sig om att returnerade sexdockor inte bär på missnöjda köpares kroppsvätskor eller pubeshår:

”Det handlar ju om hygien. Där är vi superstrikta. Vi kan helt enkelt inte sälja en använd docka.”

Det är, vågar jag gissa, inte den typ av text som Peter Luthersson omedelbart hade identifierat som kulturartikel. Men det är ändå sent omsider ett ganska bra argument för att de sex kulturdelar i veckan som vi inte längre får, verkligen var överflödiga.

Det är, tror jag, detta som brukar kallas ”att få avslut”, eller ”happy ending”, som direktör Jesper och Svenskans kulturredaktion tvivelsutan skulle uttrycka det.

Måndag

Det är långt mellan de goda nyheterna i dessa tider, men i dagens Luncheko hör jag att det nu är möjligt att få universitetsexamen utan att kunna läsa. Jag hann aldrig uppfatta exakt hur det går till, men jag antar att det har att göra med ”AI”, som alla andra framsteg.

Vågar vi hoppas på att det här genombrottet äntligen ska göra allas vårt vardagsliv enklare och behagligare? Andelen svenskar som ”läser” vidare efter gymnasiet har de senaste decennierna vuxit katastrofalt och nu är nära hälften av varje årskull drabbad. Att så många unga, raska människor avskilts från produktiv verksamhet för att i stället, allt glåmigare, bli sittande med näsan i böcker, har haft betydande konsekvenser. Det är näst intill omöjligt att idag finna någon som kan putsa ens skor, hacka is från trottoarerna, eller springa enklare ärenden. Men om det nu blivit möjligt att utbilda sig till astrofysiker, kirurg eller informationsarkitekt utan att slösa tid på att läsa, behöver inte längre högre utbildning dränera samhället på duglig arbetskraft. Något måste ändå alla dessa studenter fylla tiden med, när de slipper det själsdödande pluggandet.

Om riksdag och regering hanterar den här saken rätt kommer vi i fortsättningen inte bara att kunna vandra obekymrat på isfria trottoarer, iförda skinande skor. Vi kommer dessutom att kunna glädja oss åt att våra gator fylls av friskare, sundare ungdomar, med rosor på kind och den målmedvetna gång som bara ett begripligt ärende kan ge, i stället för dagens gråbleka, hålögda människospillror som planlöst stryker längs husväggarna, plågade av de griller som alla böcker satt i deras huvuden.

Tisdag

Bland alla de fånigheter som våra politiker betalar för – med de medel som de konfiskerat av oss, märk väl – finns ibland ett och annat verkligt ypperligt undantag. Ändå slår mig de 48 000 läckert röda elmopeder som vi svenskar nu ska köpa för 109 miljoner kronor och skänka till ghananerna som långt över snittet, både vad gäller uppfinningsrikedom och verkshöjd. 

Det är mycket sällan offentliga utgiftsposter stimulerar fantasin och än mer sällan som de bär på estetiska kvaliteter värda namnet. Men vem kan, efter att ha läst detta besked, undgå att drömma sig bort till tropikerna och för sitt inre öga se 48 000 lyckliga och tacksamma ghananer susa fram på lika många elmopeder, i ett accelererande dis av ebenholts, scharlakansrött och gnistrande vita tänder?

Det är nästan outhärdligt att tänka på att om den oinspirerade enfalden hade fått råda, som den så ofta gör, kunde pengarna ha slösats bort på 700 förskoleplatser, 180 sjuksköterskor, ett par stridsfordon 90, eller något annat lika meningslöst.

Onsdag

Den allmänna meningen, som jag uppfattat den, är att Chiles diktator Augusto Pinochet inte gjorde det lättare för sig genom att låta sig fotograferas i mörktonade glasögon. Med det inte sagt att hans femton år vid makten skulle varit en obruten succé om han i stället burit ett par glasögon med helt vanliga, klara glas, men varje detalj är ändå betydelsefull inom politiken. Det var antagligen inte heller solglasögonen som till sist retade Libyens befolkning till den grad att de gjorde sig av med sin diktator, Muammar Gaddafi, men de mörka glasen bidrog knappast heller till att väcka folkets kärlek, eller omvärldens respekt.

Mörka glasögon ger helt enkelt som huvudregel andra och mer sinistra associationer inom politiken än, till exempel, inom rock- eller filmvärlden. I de senare världarna markerar de mörka glasen integritet och ett romantiskt lidande som skulle bli outhärdligt om inte världen i någon mån stängdes ute. Inom politiken ger de helt enkelt känslan av att bäraren har något att dölja. Med det i åtanke undrar jag om finansminister Elisabeth Svantesson, som just presenterat vårens tilläggsbudget, verkligen tänkt igenom sitt senaste val av glasögon.

Det rör sig visserligen inte om mörka solglasögon av Pinochets snitt, utan om ett par båglösa brillor som snarast ger vaga associationer till vad som på sjuttiotalet kallades ”glamour”, inte minst just genom att vara tonade i en blå nyans. Mina undersökningar visar att det kan vara vad optiker kallar ”Peter Saint Blue 40–0”, där sifferkombinationen på slutet betyder att glasen är mörkare upptill än nedtill, vilket ytterligare spär på känslan av sjuttiotalsglamour. 

Jag är inte säker på att det blåa filter som Svantesson lagt mellan sig och väljarna är så kraftigt att det får henne att framstå som direkt opålitlig, men jag kan knappast vara ensam om att plötsligt uppfatta henne som en aning frivol. Det är på sätt och viss uppiggande, men också en aning alarmerande. Är vi verkligen tillfreds med att lägga statens finanser i händerna på en glamourflicka från sjuttiotalet?

Å andra sidan har vår gemensamma ekonomi redan hanterats av en vuxen man med hästsvans, utan några större katastrofer. Låt oss vänta och se hur det går.

Torsdag

Efter att ha låst in alla kvastar och spisrakor, nogsamt stängt alla skorstensspjäll och fyrat av några slumpmässiga hagelskurar i luften känner jag mig någorlunda trygg med att gjort vad jag kan för att inte bidra till det ofog som alla häxor ägnar sig åt på Skärtorsdagen. Det finns tvivelsutan redan förhärdade kvinnor i grannskapet som kommer att finna vägar runt mina försiktighetsåtgärder, men det är ingen ursäkt för att försumma plikten att stävja deras nyrekrytering.

För en gångs skull känner jag också Polisens stöd. I ett aktuellt pressmeddelande skriver ordningsmakten:

”Under lov och ledigheter är risken större att unga fångas in av kriminella aktörer för att utföra deras jobb. Rekryteringen sker såväl via digitala forum som TikTok och Snapchat som ute på gatan. Därför uppmanar polisen föräldrar och andra vuxna i barnens närhet att vara extra vaksamma speciellt under ledigheter.”

Ser jag några underåriga påskkärringar närma sig min ytterdörr kommer jag omedelbart att tillkalla Socialtjänsten.

***

Läs även: Det är inte för sent för Centern att åla sig ur knipan

Läs även: Vem är Ola? Vad är ”Love is blind”?