Den yngre generationen är fortfarande gnällspikar

Fredag 

Saknar verkligen den här regeringen frihetsreformer av det slag man kan förvänta sig av en borgerlig regering? Nej, för som flera tidningar rapporterar i dag är moderater och liberaler fast beslutna att sextonåringar ska ha rätt att kräva att bokföras som kvinnor, även om de har penis, eller som män, även om de har livmoder. Kan man bli friare än så? Saken är så viktig att partierna valt att runda den egna koalitionen och lägga fram ett förslag som i praktiken är den förra socialdemokratiska regeringens. 

Att den frihetliga kompromisslösheten blommar ut just i frågan om att kompromissa med könen, betyder säkert något. Jag har ännu inte lyckats lista ut vad. 

En avgörande seger i försvaret av äganderätten och mot lösdrivande forskares rätt att stoppa vad helst de ser i sina egna fickor: hovrätten upphäver tingsrättens beslut i frågan om meteoriten som slog ned på Refvelsta gods, utanför Enköping, för några år sedan. Rymdstenen tillhör godsets ägare, Johan Benzelstierna von Engeström, inte de två geologer som plockade på sig stenen, som om den vore en trattkantarell under allemansrätten. Vetenskapsmän vördas redan som ett slags sekulärt prästerskap. Vi behöver inte ge dem fri rätt att utmäta vår egendom också. 

Svenskan berättar på en sida att svenskarna, enligt SOM-institutet, har en alltmer negativ syn på sitt land, och ett par sidor senare att svenskarna, enligt Gallup, blivit lyckligare. Vi är nu världens fjärde lyckligaste folk, inte det sjätte lyckligaste som vid förra mätningen. 

Man kunde tänka sig att en redaktör borde ha satt en och samma reporter på att väva samman de här två, på ytan, motsägelsefulla nyheterna, men det handlar förstås om två fristående TT-telegram – sådana utgör en stor del av tidningen nu – så ingen redaktör på Svenskan har behövt tänka på saken. Vi får göra det själva. 

Går man till Gallupmätningen framgår det att svenskarna inte alls blivit lyckligare. På Cantrilskalan, som används för att uppskatta självupplevd lycka, har Sverige gått från 7,395 vid förra mätningen till 7,344 den här. Det är bara det att andra, mer precist Nederländerna och Israel, som förra gången låg före Sverige, har fallit en aning mer. Inte ens finnarna, världens lyckligaste folk, är lika lyckliga som de brukade vara. För två år sedan nådde de 7,821, förra året 7,804 och i år 7,741. Riktigt griniga verkar svenska tonåringar och unga vuxna vara: där kommer Sverige inte alls på fjärde plats, utan först på 18 plats i lyckoligan, strax efter El Salvador.  

Det mesta är alltså lika jävligt som vanligt för svenskarna. Och den yngre generationen är fortfarande gnällspikar, precis som ni anade. 

Lördag 

Ett av de otaliga exemplen på hårdare tag mot kriminella hade gått mig förbi, tills Sveriges Radio tog upp saken i dag: det är sedan årsskiftet brottsligt att skölja av en stekpanna i vasken. Fettet ska torkas ur med papper som sedan läggs i hushållssoporna. Om brottet är allvarligt nog för att motivera avlyssning, kroppsvisitation, bruk av ansiktsigenkänning, utryckning av insatsstyrkan och andra populära åtgärder, framgick inte av inslaget, men vi gör bäst i att räkna med det. Om inte annat därför att det var det kommunala bolaget Stockholm Vatten och Avfalls missnöje med medborgarna som föranledde rapporten. Alla vet att det numera är gränsande till hatbrott att agera på ett sätt som tvingar offentliganställda att utföra det arbete som de är anställda att göra. 

På grund av medborgarnas oaktsamhet och arrogans blir det stopp hos Stockholm Vatten och Avfall runt 500 gånger om året och det är ett ”jätteproblem” förklarade en pressansvarig i klandrande ton. Kostnaden påstods vara strax över en miljon kronor om året. 

En snabb kontroll på det kommunala bolagets hemsida ger upplysningen att 1,5 miljoner invånare drar nytta av dess tjänster. Kostnaden för att hantera konsekvenserna av att medborgarna använder avloppen som just avlopp, är alltså mindre än en krona om året per person. Hela den blygsamma kostnaden kunde säkert kunna sparas in genom att man gör sig av med pressansvariga och andra informatörer. Kanske skulle besparingen rent av räcka till att anställa ytterligare en pumprensare. Om det är olagligt att föreslå något sådant sedan årsskiftet, är jag villig att ta mitt straff. 

Taylor Swift, som redan fått i uppgift att vinna det amerikanska valet åt Demokraterna och att mobilisera europeiska ungdomar att rösta på partier som de inte sympatiserar med, är nu också ansvarig för att rädda svensk ekonomi, läser jag i Dagens Nyheter. Vi måste snart lägga om taket på ladan och jag undrar om Swift kan lösa det också. 

Alla som sett The Death of Stalin kan föreställa sig vilka scener som just nu utspelar sig i Kreml, om vi förutsätter att det just den här gången inte var Putin själv som låg bakom terrorattacken. Den kommer misstänkt lägligt, efter det fejkade valet, som alla som kan något om saken såg som startskottet för en ny repressionsvåg. Å andra sidan hade det kunnat se misstänkt lägligt ut inför valet, som ett sätt att förklara för ryssarna att det här är en tid att hålla samman bakom den ledning som erbjuds. Det här är ett av problemen med regimer som är genuint cyniska och helt förlorat intresset för sanningen: de föder cynism och paranoida spekulationer också bland dem som försöker förstå regimerna.  

”Samhället kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”, påstår socialdemokraten Lawen Redar igen i ett reportage om segregationen i DN, men kommer inte med några förslag. Det mest sannolika, som PM Nilsson påpekade i Fokus podd 23 minuter nyligen, är att det inte blir mycket av saken. Alla svenskar säger sig hata segregation, men de hatar naturligt nog varje ingrepp att bryta upp den ännu mer. De vill själva välja var de bor. De vill inte se sina barn bussade till stökiga skolor. Och så vidare. Socialdemokraterna kommer aldrig, så nära inpå ett val, föreslå ingrepp som retar gallfeber på medelklassen. Möjligen kan de gå den danska vägen och föreslå radikala åtgärder som mest drabbar invandrare, men Socialdemokraterna överpresterar i val rejält bland invandrare, särskilt utomeuropeiska invandrare, så det kan bli dyrt. Det verkar, på det hela, som om strategin är att måla in sig i ett hörn och steppdansa ljudligt på stället. 

Söndag 

Livsmedelsverket har på något märkligt sätt undgått den kontinuerliga granskningen av hur sittande regering tvingar våra myndigheter att dansa efter deras hundvissla. I dag varnar verket oförblommerat svenskarna för att under påsken äta utomnordiska ägg råa, eftersom ägg med en så osvensk bakgrund måste förutsättas vara fulla med osunda och ohygieniska föroreningar. Svensk public service, vars medarbetare tvivelsutan skrämts på plats av den senaste tidens varsel, rapporterar det hela utan någon som helst invändning eller kritisk fråga. 

Det är så här det börjar. 

Själv tar jag ändå det säkra för det osäkra och äter som vanligt bara ägg lagda här i Borrby. Inget kan stoppa mig från min sedvanliga Rockyfrukost: fem kylskåpskalla, råa ägg i ett vackert Duralexglas. 

”Efter 7 oktober är det som att alla parametrar höjts”, påpekar en svensk judinna med vänstersympatier i ett stort reportage i Svenskan och det är förstås en vaken observation: när en dödssekt låter mörda, tortera, lemlästa, våldta och röva bort civilbefolkning har verkligen ”parametrarna” höjts. Men reportaget handlar inte om det, utan om att svenska judar med sympatier till vänster känner sig utstötta och ohörda sedan Hamas terrordåd. Det kan knappast gälla i just Svenskan. Det här är andra dagen i rad som vänsterinriktade judar får stort utrymme. I går var det ”Rabbiner för mänskliga rättigheter” som hade ordet. En av deras företrädare var ”besviken” på Hamas. Ingen höjning av parametrarna där. 

I en försiktigt tassande artikel i Svenskans kulturdel anar man att forskningen om samer vid universitetet i Umeå tagits över av aktivister. Som vanligt när journalister är rädda att hamna i hetluften ställs några öppna frågor, men jobbet att svara på dem undviks noggrant. Ändå finns förarbetet gjort av historieprofessor Jonny Hjelm, som är huvudperson i artikeln. Man kunde helt enkelt ägnat lite utrymme åt vad Hjelm konkret påstår och kontrollerat det mot fakta, men i stället utmynnar artikeln i den vanliga, ängsliga ord-står-mot-ord-vinkeln. Bo Rothsteins debattartikel i dagens DN tar sig an samma ämne i en vidare vinkel, men utan någon rädsla att väja för det som faktiskt går att fastställa.  

Sveriges Radio har tagit in en ”klimatpsykolog” för att förklara varför vi förväntar oss vårväder i mars. ”Våra minnen är just minnen”, förklarar hon. Det påminner mig om att det är dags att läsa om Jerzy Kosinskis Finnas till, eller åtminstone se om filmen med Peter Sellers. Mr Chances barnbarn blir allt fler. 

Måndag 

Längst ned på de fem säckar ”Medelhavsjord” som jag köpt från Emmaljunga torv för att plantera om apelsinträden, står det ”Söderhavskänsla”. Jag inbillar mig inte att varje naurier eller mikronesier lätt kan slå upp kartan och sätta fingret rätt, precis på den skånska sidan gränsen till Småland, om de skulle höra ”Emmaljunga”. Men jag skulle ändå sova bättre om jag trodde att Emmaljungabor på ett ungefär kunde skilja på Tonga och Stromboli. 

I en vecka har Mediesverige väntat på hur DN:s egen Jean-Jacques Rousseau, alltid tårögd av rörelse över sin egen känslighet, skulle svara på angreppet. Om ni missade det: Jonas Gardell kallade i praktiken Alex Schulman för hysterika och exemplifierade med att rada upp hans återkommande kolumntrauman. Ett var högtiderna: jul, nyår, valborg och midsommar, alla fyller de Schulman med fasa, hat och ångest. I dag gjorde Schulman sitt listiga motdrag: han älskar påsken, ”den bästa och snällaste av högtider”. 

Tisdag 

Kanske får vi ändå ”insatser vi tidigare inte gjort i en skala vi tidigare inte sett”. I en artikel i Expressen i dag kommer ett första smakprov på socialdemokratiska förslag om hur segregationen ska brytas: unga gängkriminella ska tvingas tvätta bilar. Det låter som ett briljant första steg för att förvandla kriminell underklass till neurotisk medelklass. I nästa steg kan man tvinga dem hamstra tryckimpregnerat virke och trallskruv och skicka dem till en paddelhall.  

Onsdag 

I de allra mest livfulla skildringarna av digerdöden räknar man med att två tredjedelar av Sveriges befolkning slogs ut. Nu står vi inför en lika omfattande katastrof, åtminstone bland unga svenskar: två tredjedelar lider av skador och sjukdomar – ofta psykiska – så svåra att de omöjligen kan göra värnplikten. Det är vad de själva uppger. En liberal politiker låtsas att hon respekterar ungdomarnas självdiagnoser – om tonåringar obehindrat måste få bestämma vilket kön de har, måste de rimligen också få bestämma om och hur de är sjuka – men kräver ändå läkarintyg. 

Det är den här sortens dubbla verklighet som uppstår, när alla vet vad som försiggår och ser det absurda, men samtidigt måste upprätthålla det absurda av politiska etikettsskäl.  

Det värsta med den här nyheten är ändå att jag misstänker att dagens tonåringar inte fejkar sin olämplighet, som min generation gjorde på traditionella, rättframma, manliga sätt som att bära spetshandskar på mönstringen, tala livligt om sin inkontinens och gnugga sig mot mönstringsläkarens lår. Risken är nog betydande att deras självdiagnoser är ärligt upplevda, där de sitter framför sina skärmar och tycker synd om sig själva. Som tur är finns ett enkelt botemedel mot den sortens självömkan: att tvingas hantera verkliga problem. Som lumpen, till exempel. 

Torsdag 

Andrev Walden har i DN mutat in en alldeles egen liten nisch: att tycka något kittlande högrigt, men av finare skäl än andra. Låt oss, apropå ingenting, kalla det ”självgod finborgerlighet”. 

För någon vecka sedan var det identitetspolitiken Walden ogillade, men han ogillade dem som var mot identitetspolitiken ännu mer. I dag rycker han ut till försvar för monarkin, men bedyrar – han lägger till ett utropstecken för att göra saken alldeles klar – att han verkligen inte blivit monarkist. Han anar bara att det finns mer i livet än rationalitet och mätbarhet. Möjligen att just sådana saker gör livet värt att leva, eller åtminstone att uthärda. 

Jag tror att Walden är ärlig i sin glädje över att upptäcka en idé som, för honom, verkar vara alldeles ny. Ett grattis är på sin plats, så här tre dagar före uppståndelsen. 

***

Läs även: Den engelska charmen har tagit död på sig själv

Läs även: Finns verkligen Kate Middleton?