Den yngre generationen vågar inte skratta åt det absurda

Det är allvaret som kommer att ta kål på oss. Inte hatet. 

Tierps stolthet, komikern med det opersonliga personnamnet Fredrik Andersson, besökte Kalmar i förra veckan. Barometern-Oskarshamns-Tidningen skickade dit en Frida Lindström för att såga både komiker och publik. 

”Kanske är det en generationsfråga”, började Frida (som om jag slår rätt snart ska fylla 31. Grattis): 

”Nu är det inte så att Fredrik Andersson lockar en lastgammal publik, men när han undrade hur många tonåringar det fanns i lokalen var det inte mer än en stackars sate som räckte upp handen. Medelåldern låg någonstans runt 45, och kanske behöver man inte vara äldre än så för att ha kunnat undvika den fullkomligt, totalt, absolut, vedervärdigt gränslösa tillvaro som råder på delar av Internet. Vi som vuxit upp med Flashback och PornHub och DarkWeb som en del av vårt kollektiva medvetande vet nämligen att ett skämt om att göra en dildo till mamma i träslöjden är ganska harmlöst.” 

Ja, ni förstår. Eller kanske inte, förresten, för lite oklart är det nog ändå.  

Det jag tror recensenten säger är att provokationshumor måste provocera för att vara rolig. Men hon och hennes generationskamrater blir inte provocerade av Fredrik Anderssons skämt. De har hört och sett mycket värre på Flashback, PornHub och DarkWeb. 

Det tvivlar jag inte på, men trots att jag är hela tio år äldre än den uppskattade medelåldern i Fredrik Anderssons Kalmarpublik och därmed bortom all räddning, vet jag ändå att provokationerna på de där ställena sällan är, eller ens avser att vara, roliga. 

Att säga att alla tjejer som inte rakar benen bör skjutas, är inte kul. Att säga att man inte vill påstå att ens flickvän har håriga ben, men att hon blev skjuten sist hon besökte Furuviks djurpark är kul, om man uppskattar det absurda. 

Märker ni skillnaden? En provokation gör i sig ingen humor. 

Så jag anar ugglor i mossen. Kanske är det att recensenten upprepar sin försäkran om att hon inte blir provocerad av provokationer ett par gånger för mycket. Kanske är det referenserna till nätets träskiga botten. Kanske är det, om man nu ska tala om generationer, den levda erfarenheten av snipiga trettioåringar, som aldrig försitter en chans att predika flygskam, inkluderande nyspråk, intersektionell normkritik och andra glädjedödande härskartekniker. 

Det jag tror mig ana är en generation som piskat in sig i harmset allvar, pådrivna av ängsligt grupptryck och sociala mediers råmande gestaltning av det undermedvetna. I min erfarenhet blir den här generationen provocerad av nästan allt, från vad du äter till vad du tänker. Deras reaktion på att växa upp med Flashback, PornHub och DarkWeb är att spänna på sig moralpolisens koppel och slå ned på varje nyansavvikelse. De ser fascister, rasister, misogyna sexister, homofober och transfober i varje salong och gillestuga. De har helt enkelt blivit så skrämda av nätets galenpannor att de inte vågar skratta åt det absurda. Många av dem, att döma av hur de skriver och pratar, verkar ha förlorat förmågan att ens känna igen det absurda. 

Det är en process som liknar den som får en del föräldrar att klä på sina småbarn baddräkter på stranden: de har låtit pedofilens blick bli norm. Den här generationen har fått för sig att nätets trolligaste tölpar sätter agendan och att deras egen uppgift är att hålla emot, genom att aldrig skratta åt något som inte är värdegrundsstämplat. 

Det går att begripa dynamiken, men reaktionen mot det obehagliga gör större skada än det obehagliga i sig. 

Det påminner mig om en gammal kulturredaktör jag kände, som ofta på olika sätt återkom till frågan: ”kan vi skratta efter Auschwitz”. Svaret är förstås ”ja”. Vi måste kunna skratta efter Auschwitz, vilket många provokativa judiska komiker gjort tydligt. Om vi låter gapande galningar beröva oss känslan för det absurda, har vi inget kvar. 

***

Läs även: Låt oss prata om Ring P1

Läs även: Varför röstar folk fel?