Dessa idiotiska konstnärer
Konstnärer är stöddiga och törstar efter uppmärksamhet – eller är de orädda och ger blanka fan i vad vi tycker om dem?
Toppbild: Lars Pehrson / SvD / TT
Kvällen innan hade vi sett en ormvråk lyfta mot himlen med sitt avlånga byte i näbben. Nu var det sommarvarmt. En sädesärla hoppade omkring i det nyklippta gräset. Plockade den fästingar? Visste den vad den höll på med? Den stannade liksom till och såg sig yrvaket omkring. Verkade fundera på varför den ens landat hos oss. Jag hade min mamma i telefonen.
Hon kan vara drastisk i sina öppningsrepliker. Nu hade hon på frågan ”hur mår du” svarat ”jo, lite chockad”. Över vad? Ruben Östlunds seger i Cannes, blev svaret.
– Man visste väl att han hade en chans, sa jag, men anade att hon tyckte att filmaren var lite för … stöddig.
Jag visste också att jag någon gång slagits av samma känsla, och sa det. Min mor sa:
– Men hans filmer är fantastiska.
– Play är min favorit, sa jag.
– Turist berörde mig djupt, sa min mor.
Den såg aldrig jag. Min mor blev tyst när jag sa det. Sedan skrattade hon. Sa att hon förstod varför.
– Vad menar du?
– Den skildrar ju hur hjälplös man kan vara som man och far.
Hon är alltid kvickare än jag. Jag fick inte ur mig någon bra replik den här gången heller. Det hade sina skäl. En ”triangle of sadness” hade snabbt format sig mellan mina ögon. Vid muren, med en kratta, stod min fru blick stilla och ropade dovt ”orm”. Med armarna visade hon hur lång den var. Jag har lärt mig att en människas vingspann motsvarar kroppslängden. Min fru är en och sjuttiofyra. Hon tog ett stilla kliv bakåt.
Jag klev upp på ett verandadäck.
– Turist... sa jag till min mor, ja kanske. Någon gång.
Några veckor tidigare hade en god vän sagt att hon var irriterad på sin pappa. I födelsedagspresent hade han gett hennes dotter en biografi över Karin Boye. Dottern, sa min vän, skulle ändå aldrig läsa den. Men, invände jag, någon gång läser hon, man ska ge sådant man gillar själv.
Det höll min goda vän inte med om. Ren egoism. Tyckte hon. Och Karin Boye, påpekade hon, var en jobbig person. Jag sa att jag tyckte att Kallocain var den bästa av de berömda klassiska dystopierna. Svårast att värja sig mot.
– Karin Boye var en jobbig person, sa min goda vän. Uppmärksamhetstörstande. Hennes självmord var menat att misslyckas.
– Hur vet du det?
– Jag har läst biografin.
Nästa dag hörde vi att en svensk, Marcus Ericsson, hade vunnit Indy 500. Experter överträffade varandra med lovord över denne racerförare. Invändningar om att han kunde vara ”stöddig” eller ”uppmärksamhetstörstande” hörde vi inte ett knyst om.
Jag såg en annan kompis lägga ut en bild på Facebook. På Neil Youngs skiva Harvest. Han skulle aldrig mer lyssna på den. Skälet: Neil hade lämnat Spotify. Bara för att plattformen upplät sina tjänster till Joe Rogan. En tid senare träffade jag min kompis och sa att jag tyckte att han överreagerade. Neil var helt enkelt för bra för att straffa ut. Harvest, sa jag, är väl ändå hela 1970-talets bästa skiva. Alla kategorier.
Min kompis höll med. Vi pratade om den mäktiga konserten på Hovet i oktober 1982. Neil Young hade gjort en synthskiva och blivit utskälld av de renläriga sångare-låtskrivar-fansen. För oss som var där blev de nya låtarna ett kvitto på hur orädda riktiga konstnärer är. Och på hur befriande det är att de ger blanka fan i vad folk tycker om dem.
Nästan 40 år senare halade jag alltså upp telefonen, ville frossa i allt av Neil Young igen. Men på Spotify fanns ju bara hitlåtarna kvar.
Dessa idiotiska konstnärer.
***
