Det är antagligen säkrast att spela dum

Fredag

President Trump var kanske en aning småskuren, men hade trots allt en poäng, när han hånade Ukrainas president Volodomir Zelenskyjs klädval under det pinsamma mötet i Vita huset. Oavsett om han bär khaki eller svart ser Zelenskyj mindre ut som en soldat och mer som en pappaledig IT-konsult. Men med det sagt kastade president Trump, som så ofta, sten i glashus.

Brooklynskräddaren Martin Greenfield, som gick bort för ett år sedan, sägs vara en av de skyldiga till president Trumps, även med amerikanska mått mätt, besynnerliga, rustningslika kostymer. Greenfield gjorde kostymerna till Joaquin Phoenix som vettvillingen Jokern och Steve Buscemi som gangsterbossen Nucky Thompson. Å andra sidan klädde han även framträdande representanter för den djupa staten som Barack Obama och Joe Biden. Den förste president Greenfield svidade var Eisenhower.

Men ansvaret för presidentens märkliga stil – han knyter sina slipsar så långa att han känner sig tvingad att fästa den lilla snutten som blir över på baksidan med kontorstejp – är delat. Trump köper också kostymer av italienska, nu franskägda, Brioni. Det påstås att han köper dem som konfektion, vilket kan förklara passformen.

Trumps frack under statsbesöket hos drottning Elizabeth II, förra gången det begav sig, var antagligen också konfektion. Ingen skräddare har i alla fall velat ta på sig ansvaret. Då påminde presidenten mest om Djävulens stämgaffel, Penroses trappa, eller någon annan variant av de optiska illusioner som samlas under rubriken omöjliga objekt.

President Trumps klädstil är helt enkelt inte bara tråkig, som Zelenskyjs, eller ett utslag av dålig smak, utan en fråga om förvrängda, förvirrande proportioner. Vi har inte sett något liknande sedan Gail Blacker sydde upp David Byrnes groteskt överdimensionerade, men i jämförelse eleganta, kostym inför Talking Heads turné 1983.

Det var förstås oundvikligt att Zelenskyjs försvarare skulle dra upp Winston Churchills ”siren suits”, som den legendariske premiärministern även bar på besök hos president Roosevelt, men de missar poängen. Churchills overaller, oavsett om de syddes av grön sammet, kritstrecksrandig ull, eller något annat högklassigt material, var tillverkade av brittiska skräddare på Turnbull & Asser, Austin Reed, eller andra välrenommerade hantverkare. De var utsökta, välbalanserade kreationer, utan spår av Trumps absurda oformlighet eller Zelenskyjs barnsliga fritidsmode.

Jag har länge förespråkat en yrkesuniform för journalister, som fortfarande tillhör de sämst klädda på arbetsmarknaden. Det är, efter mötet i Vita huset, frestande att göra detsamma för politiker. Jag oroar mig dock för att president Trump, om han såg sig själv i en snygg, välskräddad uniform, inte skulle fyllas av en hälsosam blandning av värdighet och disciplin, utan att det snarare skulle sätta nya griller i huvudet på honom. Kanske är lösningen ett slags kompromiss, där Gail Blacker står för uniformen, behåller Trumps absurda proportioner, men snyggar till dem en aning.

Jag måste erkänna att jag aldrig tog varningarna för att aborträtten hotades på allvar, utan såg dem som ett typiskt exempel på vår tids hysteriska överdrifter. Nu läser jag att regeringen, efter långa diskussioner, till sist bestämt sig för att bara kvinnor kan bli gravida. Vad ska i fortsättningen en svensk man, som av misstag hamnar i grossess, ta sig till? Min hustru och jag vidtar alla rimliga försiktighetsåtgärder, men jag är gammal nog att veta att det oförutsedda ofta händer.

Förr i tiden kunde man alltid åka till Polen, men sedan de blev katoliker igen finns inte den möjligheten. Jag antar att vi ändå ska vara tacksamma att vi har ett gästrum, som kan omvandlas till barnkammare, om olyckan skulle vara framme.

Lördag

Kanske kan Centerpartiet låta sig inspireras av det tidiga Miljöpartiet, nu när ingen verkar vilja bli partiledare? Det medvetet ledarlösa Miljöpartiet varade visserligen bara i tre år innan de första språkrören valdes, men det var drygt fyrtio år sedan och världen förändras. Kanske gör den griniga valmanskåren att det numera är en fördel att ha ett ledarlöst parti. Centerns senaste partiledare förblev trots allt okänd för många, trots att han troligen fanns, och det fåtal som visste vem han var litade inte på honom.

Alternativt kunde Centern låta sig inspireras av Ayn Rand även i detta avseende och välja John Galt, den mystiske uppfinnaren och filosofen i Och Världen Skälvde, som nästan ingen sett och vars existens många tvivlar på. Han visar sig visserligen vara en platt pappfigur när han väl framträder och håller sitt oändligt långtråkiga radiotal, men det är sant om de flesta partiledare och spelar ingen roll, så länge han håller sig borta och låter mystiken arbeta.

Knappt har den hetsiga debatten om mammakorven lagt sig, förrän arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson orsakar en ny modekontrovers. Det är oklart om Persson bar skottsäker väst på studiebesök i Rinkeby därför att han oroade sig för att ”klippt”, som lokalbefolkningen uttrycker det, eller om han gjorde det för att försöka smälta in. Om det förra gäller är det lätt att misstänka att ministern lyssnat på mer gangsterrap än vad som är nyttigt för honom. Om det senare är fallet kan han anklagas för ”kulturell appropriering”, en synnerligen grov fadäs.

En detalj som ingen verkar uppmärksamma är att dokusåpastjärnan, polisen och liberalen Martin Melin, som slog följde med ministern, helt uppenbart också bar skottsäker väst, men dolde den under en vindjacka. Jag undrar vad det säger om politikens spelregler att Melin, med en så enkel åtgärd, helt har kunnat undgå kritik? Kanske är det en spegelvänd bild av pojken från Sparta, som gömde en stulen räv under tunikan och blev hjälte därför att han hellre lät den gnaga sig in i mage och bröst, än att erkänna att den fanns där. I det här fallet är det vi som vägrar erkänna att vi ser att Melin bär något under jackan, för att inget ska kunna tränga in i mage och bröst.

Det finns antagligen någon lärdom här om kollektiv förnekelse, eller förljugenhet, eller den omtalade femininiseringen av samhället, men jag vet inte vilken den är. Såvitt jag kan se finns inga hjältar.

Söndag

Många lekmän inbillar sig att det är trevligare att bli intervjuad av en vän, än av fullständigt okända journalister. Det beror förstås delvis på vännernas kvalitet och intelligens, men även om man är lyckligt lottad i det avseendet kan vänner, ofta utan att tänka på saken, ta sig friheter som rena främlingar aldrig skulle våga sig på. Kanske är det därför det blivit så populärt i mindre nogräknad press att låta vänner intervjua varandra och kalla det ”samtal”.

I dag är det Dagens Nyheters Hanna Hellquist som ”samtalar” med sin vän Linnéa Wikblad, som är programledare för något som heter ”Hotell romantik”, en koppleriverksamhet på public service. Artikelns rubrik är ett citat av Wikblad: ”Jag lever som en kåt 60-åring och det är underbart”.

Det är kanske mer information än vad hövliga läsare bett om, men hur många sådana som DN har kvar är svårt att säga och om nu Wikblad känner sig manad att berätta om det, vore det kitsligt att invända mot det. Problemet är ett annat.

I själva ”samtalet” talar Wikblad om sitt onda knä, ger en medelålders variant på att hon ”inte tar någon skit”, berör en separation, smickrar sin vän Hanna för att hennes privatliv är offentligt, gläder sig åt att hon ”äntligen får tänka på sig själv”, delger oss sina funderingar om alltför förlåtande kvinnor och barnfamiljenormen, och andra lika myopiska betraktelser från vår tidsålder.

Ungefär mitt i säger hon: ”Så jag lever som en 60-åring och det är underbart”. På det svarar artikelförfattaren och vännen Hellquist: ”Jag känner exakt samma med den lilla skillnaden att jag lever som en okåt 80-åring …”

Det är inte säkert att det är Hellquist som slagit ihop och omformat de två meningarna och sedan tillskrivit Wikblad ”citatet” i rubriken, även om det ligger nära till hands att anta det. Kanske är det en ambitiös redigerare, eller en klickjagande redaktör. Wikblad framstår inte heller nödvändigtvis som den sortens person som tar illa vid sig av att andra tillskriver henne sexuell upphetsning och lägger den i hennes mun. Jag undrar ändå om inte DN:s mindre hövliga läsare — vars andel definitivt vuxit på senare år — känner sig en aning lurade efter att ha lockats av rubriken och tagit sig igenom hela ”samtalet”.

Kanske kan de kompenseras med ett öppenhjärtigt ”samtal” om manlig kåthet mellan de goda vännerna Björn Wiman och Peter Wolodarski?

Måndag

Det var med stor förväntan – och ett spår av skam, med tanke på påvens hälsotillstånd – vi till sist satte oss ned för att se Konklaven, filmen om ett påveval som genomgående fått lysande recensioner. Det var med stor besvikelse, men kanske inte större förvåning, vi kunde konstatera att ingen recensent vi läst brytt sig om att påpeka att historien, hur välgjord filmen än är i övrigt, är den plattaste av stereotyper. Den är naturligtvis befolkad av goda, framåtsyftande, liberala kardinaler och onda, bakåtsträvande, konservativa kardinaler. Det var nästan givet, när man kom så långt, att den nyvalde påven skulle visa sig vara en transperson.

Längtan efter en kvinnlig påve har florerat åtminstone sedan 1200-talet, då någon hittade på ”påvinnan Johanna” som skulle ha suttit på den heliga stolen i ett par år på 800-talet. Ingen, utom svagsinta och de som av olika skäl önskar att det vore sant, har trott på historien de senaste trehundra åren. Det betyder förstås inte att vi en gång kan få en påve som förvånar alla genom att plötsligt föda barn mitt under en procession till Lateranen. Mindre sannolikt är att hon i så fall dör av skam, eller stenas till döds, de två öden som sägs ha drabbat Johanna, beroende på vilken källa man vänder sig till.

Men även om konsekvenserna vore mildare i dag ter det sig inte särskilt chevalereskt att ständigt drömma om en kvinnlig påve. Världens kvinnor har nog med sina egna problem, utan att de dessutom ska förvalta världens alla patriarkat. Händer det, så händer det, men till dess finns det ingen anledning att oroa det täcka könet med den sortens slentrianmässiga fantasier.

Tisdag

Det är en grov generalisering att världen vore bättre om folk som faktiskt har ett arbete utförde det. Det beror på vad arbetet består i och allt fler arbeten består i sådant som antingen är meningslöst eller direkt skadligt. Det är möjligt att vi redan passerat den punkt där det vore en nettovinst om alla lade ned arbetet. Med det sagt finns ännu yrken som, åtminstone i teorin, kan vara till nytta.

I den andan är det uppmuntrande att i dag mötas av ett uppslag i Svenskan där två artiklar berör just sådana yrken. Den ena artikeln prövar tesen att det kanske vore bra om poliser förekom på gatorna och kommer tentativt fram till att det nog är så. I den andra föreslås att lärare ska ägna sig mer åt undervisning.

På det stora hela tror jag att det kan ligga något i båda förslagen, även om det finns anledning att följa resultatet av denna reform noga, särskilt vad gäller lärarna. Problemet inom skolan är att de flesta av oss intuitivt föreställer oss att det är de lärare vi själva hade i skolan som kommer att ägna mer tid åt undervisning, när vi läser en nyhet av det här slaget. I själva verket är det barnen eller barnbarnen till de elever som våra lärare utbildade som i dag tagit över deras roll och är ansvariga för undervisningen. Det är oklart i vad mån de har någon kunskap att tradera. Kanske är det ett av skälen till att de ägnar så mycket tid åt ”förberedelser” och ”dokumentation”.

Kanske kunde vi inleda en försöksverksamhet och låta lärare och poliser utföra sitt arbete i ett par kommuner och se vad som händer. Visar det sig falla väl ut är det inte alldeles orimligt att överväga att även läkare bör tillåtas utföra sitt arbete, åtminstone på universitetssjukhusen.

Onsdag

Jag undrar om beskedet att partiledarvalet i Centern, i motsats till förra gången, skall vara slutet är ett första tecken på att partiet tagit mitt råd? Det här beskedet betyder inte nödvändigtvis att Centern kommer att låta bli att välja en ledare, eller ens välja den mystiske John Galt, men om partiet låter slutenheten bestå även efter valet och vägrar att avslöja vem deras nya ledare är, skulle det kunna fungera lika bra.

Den slutna processen är antagligen en förutsättning för att partiet alls ska få någon att ställa upp, men löser inte huvudproblemet: att den utsedda ändå hamnar i samma tröstlösa situation som sin föregångare så snart processen är över och namnet blivit offentligt. Om partiet däremot utlovar fortsatt anonymitet för den nya ledaren skulle posten kunna framstå som rätt attraktiv och dessutom locka de lättrörliga väljare som Centern numera riktat in sig på. De faller alltid för nymodigheter och den okända ledaren skulle, i sitt gömställe, ha gott om tid att komma på en ny, spännande nymodighet till valet därefter.

Torsdag

Det har varit uppenbart ganska länge att industrilegenden Hans Werthén hade fel när han påstod att vi inte kan leva på att tvätta varandras skjortor. Ändå är det förbluffande hur de enklaste aktiviteter duger som ursäkt för att inte bara försörja uppfinningsrika entreprenörer, utan göra dem rika.

Vad, till exempel, kan vara enklare än att cykla? Allt som krävs är en cykel, något som inte brukade vara en oöverkomlig investering, ens för en genomsnittlig skogsarbetare eller piga. Det var då. I dag kostar en ny cykel en aning mindre än en begagnad småbil och levereras då ofta utan stänkskärmar och andra praktiska detaljer. Men det är ändå inget, jämfört med kostnaden för den ”infrastruktur” som cyklar numera anses behöva.

Det är märkligt att kraven på de ytor där cyklar ska rulla har blivit högre och högre, samtidigt som cyklarna blivit alltmer anpassade för att framföras i vild terräng. Redan där borde en genomsnittligt intelligent person ana att något är fel, men vi har långsamt vant oss vid att allting, till och med yoga, är en redskapssport som kräver såväl samhälleliga som privata investeringar. Och nu har stadsfullmäktige i Göteborg röstat ja till en cykelbro över Göta älv för 1,2 miljarder kronor.

Det officiella motivet, om jag förstår saken rätt, är att bryta segregationen i Göteborg, som tydligen beror på att det nu tar tio minuter att ta sig över Göta älv med cykeln på en färja. Det ter sig osannolikt att göteborgarna är så otåliga att de där tio minuterna är skälet till att de inte beblandar sig över älven. Mer sannolikt är att de helt enkelt inte har särskilt mycket att säga varandra från en älvstrand till den andra. En cykelbro kommer med de förutsättningarna bara att skapa obehag i såväl innerstaden som på Hisingen, när människor utan intresse att mötas hetsas att cykla i vägen för varandra.

Men det är förstås inte vad saken egentligen handlar om. Någon, oklart vem, räknar med att göra sig en rejäl hacka på detta onödiga miljardprojekt som komplicerar något i grunden simpelt. Antagligen samma personer som i åratal försörjt sig på att bygga cykelbanor i tid och otid.

Jag har god lust att avslöja geschäftet, men tanken har slagit mig att vi antagligen rört oss så långt från Hans Werthén att hela vår välfärd bygger på den här typen av påhittade behov. Det är antagligen säkrast att spela dum, som alla andra.