Det är dags att släppa drömmen om ett ”fast jobb”

Morfar fick sin första anställning på Kungliga Telegrafverket 1932. Han var tolv år, liten och mager, rökte som en skorsten och for som vinden på den alldeles för stora budcykeln. Genom att komma i tid, och trampa så snabbt det gick, kunde han lyfta lön.

 Femtiotre år senare gick han i pension från samma företag, som hunnit byta namn ett par gånger, och då hette Televerket. Han hade avancerat genom åren, och slutade som linjemästare, fortfarande kedjerökande, men med kulmage och tredelad kostym där han satt bakom ett stort skrivbord med oerhört viktiga papper.

Morfar hade vad vissa än i dag envisas med att kalla »fast anställning« trots att sådana inte finns, ett tryggt jobb där det värsta som kunde hända var att du fick byta arbetsuppgifter, aldrig sluta om du skötte dig. 

När han döstädade ville han att jag skulle ha alla hans gamla jobbpärmar, som morfar kallade »en intressant dokumentation över ett yrkesliv«. Jag pliktbläddrade snällt i gamla löneavier från efterkrigstiden och tänkte för mig själv att jag hellre skulle dö än att jobba på samma ställe hela livet. 

Men pensionen, den blev bra.

Jag tror inte morfar hade kunnat föreställa sig en arbetsmarknad som 2021, med hög arbetslöshet, gigjobb, appekonomi, äldre som inte har råd att sluta arbeta, och hela branscher som dukade under i sviterna av en pandemi, som i sin tur eldat på digitaliseringen som nu går som en slåttermaskin över traditionella jobb som ingen kunde tro skulle upphöra. Kanske kommer tjatet om »fasta jobb« ta slut nu, det är liksom inte någon poäng att diskutera anställningstrygghet som en uppgörelse mellan parterna när en global kris avgör saken, helt oberoende av hur många som står på las-listan eller inte. Eller?

Striden kring den svenska arbetsmarknadens utveckling har varit infekterad på sistone. Det förslag som nu ligger har ändå släpat fram facken och arbetsgivarna något närmare framtiden. Jag kollar på tv med tonårsdottern som sommarjobbar på timme. Hon somnar nästan bredvid mig i soffan, trött efter att ha löneslavat. Jag älskar att hon sliter hårt för lite pengar, vill gärna se att hon får det ännu tuffare så att hon ser vad priset på en bra utbildning egentligen är – om man inte skaffar den.  Vi ser Nomadland, Oscarsbelönad som årets bästa film. De slitna ansiktena på de gamla människorna som åker kors och tvärs över USA i sina rullande hem som endast står still där gigekonomin behöver dem, griper tag i hjärtat. Även i Sverige finns äldre som har svårt att få något över i plånboken.

Men kanske är det inte en mer flexibel arbetsmarknad som är det stora hotet? Tänk om det är precis tvärt om?  Varje uppluckring i arbetsrätten antas leda till livegenhet, osäkerhet, misär. Det är en frestande bild för fackföreningsrörelsen att måla upp. Men få har så ytterligt reglerad arbetsmarknad som Sverige. Så hårt skruvad är den att inte ens när världen går sönder i en världsomspännande katastrof synliggörs det verkliga behovet av att rejält förnya sig efter situationen som råder.

Sverige är ett land av småföretagare, 96 procent har långt färre än tio anställda. Hundratusentals småföretag som bär upp svensk arbetsmarknad får det lättare att överleva och kan rädda många jobb som annars skulle hamna i fara, om de får chansen att själv påverka bemanningen. Det är en myt att vi alla gör lika bra ifrån oss på jobbet; och ingenstans blir det så tydligt som i en liten arbetsgrupp när någon, varför inte Britt-Marie, drar ett mycket större lass, tar ett mycket större ansvar än alla andra.

I industristaden Borlänge läggs bruket ner i höst. Där görs tidningspapper, en produkt som inte längre är efterfrågad. Facket kämpar hårt för att verksamheten ska fortsätta. Det är förståeligt när över 400 människor förlorar jobben, men samtidigt så är det helt fel kamp som förs. Det är inte just de jobben facket borde slåss för, det är tryggheten som borde vara det nya fackliga uppdraget. 

Brorsan har jobbat på pappersbruket sedan han gick ut gymnasiet, men i frågan om brukets nedläggning tillhör han en klar minoritet, han är mest lättad. Nedläggningen tvingar honom in i ett nytt läge. Tillbaka till skolbänken igen efter 22 år. Han borde ha gjort det tidigare. Han såg ju vart det var på väg för många år sedan. Men att inbilla sig att ett »fast jobb« är ett fast jobb, det är rätt enkelt när cashen rullar in varje månad. 

Det nya studieåret i det nyss lagda förslaget kommer inte att räcka så långt som det skulle behöva, ändå ger det alla som vill chansen att åtminstone påbörja nytt yrke, eller vidareutvecklas i det man redan gör. Den som inte ens försöker förändra sig kommer att vara chanslös på den nya hårda arbetsmarknaden efter covid.