Det är en påtagligt avslagen stämning bland partipolitiker
Vad hände med den politiska entusiasmen? Det står ett moln av tövande irritation kring partiledarna, med möjligt undantag för Miljöpartiet, som 96 procent av svenskarna inte tänker rösta på.
Toppbild: TT / Montage
Jag vet inte om det bara är slutet-av-året-leda, eller mitt-mellan-valen-leda, eller någon annan av alla ledor som plågar oss, Guds avbilder på jorden, men något är det.
Eller, ”oss” och ”oss”, förresten.
Jag syftar på folk som på ett eller annat sätt intresserar sig för partipolitik. En alltmer exklusiv skara. Men som alla vet, eftersom vi lever i en tid när både lesbisk insemination och transkvinnors toalettval har beskrivits som ”vår tids viktigaste politiska fråga”, kan även verkligt exklusiva minoriteter vara centrala.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Alltså: det är en påtagligt avslagen stämning bland partipolitiker. Oavsett parti. Och det märks tydligast i atmosfärerna kring de olyckliga satar som de valt att leda dem.
Kuppen mot Centerns Muharrem Demirok rann ut i sanden, men inte för att resten av partiet visade sin glödande entusiasm för ledaren. Mer för att partiet inte vet vad det skulle göra i stället. Det påminner om föräldrar som dras med hopplösa barn. Man får bita ihop, för vad har man för val?
Liberalernas Johan Pehrson är förstås den perfekta måltavlan för oppositionen, eftersom Liberalerna alltid är en halvtakt från att byta fot. Men till och med de liberaler inom Liberalerna som står bakom sin partiledare gör det just stillastående. Inga sambasteg. Det är mer grötomslag än glöd, om ni förstår vad jag menar.
När Ebba Busch förklarade krig mot Tyskland möttes det mest med uppgivna och lätt generade suckar inifrån partiet. Ingen var förvånad, få riktigt ilskna, men än färre verkade intresserade att dra ut i fält med henne. Det finns alltmer av Ricky Gervais i The Office över Ebba Busch.
Vänsterpartister är förstås nästan lika hopplösa att chefa över som journalister (jo, jag hör vad ni säger: det är väl samma sak. Kul.), men ändå: Nooshi Dadgostar har förlorat lystern. Försöken att dumpa det mest idiotiska wokesnacket har kostat och sedan ställde Hamas till det. Och sossarna ignorerar henne. Nu ser partimedlemmarna snett på sin främsta.
Ulf Kristersson är ju statsminister och det gläder förstås Moderaterna, men när såg ni senast partister svärma runt honom som trånsjuka drönare? Det gjorde de till och med kring Reinfeldt, trots att det är svårt att bygga en personkult kring en person utan personlighet. Var är elden?
Magda, då? Sossarna gillar på det stora hela sin ledare. Men det har varit fasligt många helomvändningar. Kompetent? Javisst. Men man kan ha stort förtroende för sin revisor också. Det är mer ovanligt att man fylls av varm, entusiastisk dådkraft när man tänker på honom.
Jimmie är alltid Jimmie, men finns det inte en otålighet, ett latent gräl under ytan i partiet, ungefär som på andra dagen av husvagnssemestern? Vart ska de egentligen åka? Det här är ett parti som måste ta nästa steg, men räkneverket i Åkessons stegräknare har redan slagit om ett par gånger. Hur långt kan en grabb från Sölvesborg gå, utan att förlora spänsten i steget?
Miljöpartiet slokar minst. Miljöpartisterna gillar sina språkrör. Och numera är det bara 94 procent av väljarna – inte 96 procent – som inte skulle rösta på dem. Det tycker både partiet och DN är ett styrketecken.
Det finns förstås en uppenbar och möjlig felkälla här: betraktarens öga. Kanske är det bara jag som lider av slutet-av-året-leda, eller mitt-mellan-valen-leda. Men jag undrar det. Det finns trots allt en hel del faktiska påståenden, som ingen bestrider, i raderna du just läst. Tillräckligt många för att man ska se ett oformligt moln av ett slags tövande irritation lägra sig över partierna och deras ledare.
Det känns som om de väntar på något och det är inte Jesu födelse. Jag undrar vad?
***
Läs även: S söker sina rötter i nya programmet
