Det är hög tid att Svenska Dagbladet och alla andra tidningar slutar upp med de här dumheterna

Fredag 

En professor på Högskolan i Halmstad, läser jag, anklagas för att ha påstått att svarta människor är lata och har lägre IQ. Av fler än 100 studenter verkar bara två ha hört det. Flera andra har till och med skrivit intyg om att det inte stämmer. 

Det är svårt att inte spekulera i vad den här märkliga och tidstypiska oenigheten beror på. En förklaring skulle kunna vara att de två kränkta har låg IQ och kanske är så lata att de inte orkat lyssna på vad som faktiskt sagts. En alternativ förklaring är att de lite drygt 100 som inte verkar ha hört det, har så låg IQ att de inte förstått vad de hört, eller att de varit så lata att de inte lyssnat. 

Det kan verka osannolikt, men det är den sortens kvalitetsproblem man får, när man inrättar landsortshögskolor över hela landet och släpar dit varenda ungdom. 

En tredje förklaring är att professorn – han har tydligen gjort referenser till varma och kalla klimat – helt enkelt försökt delge studenterna grunderna i Montesquieus klimatlära, i vetenskapshistoriskt syfte, och blivit offer för ett kommunikativt sammanbrott. När studenterna såg ordet ”klimat” trodde de att de skulle få ytterligare en predikan om att vi måste montera ned kapitalismen, den liberala demokratin och västvärlden i allmänhet, för att undvika jordens snara undergång. När de i stället serverades – för dem – nya tankar, blev de så chockerade att de genast kontaktade högskolans HR-avdelning. 

Att de detaljerna saknas i beskrivningen beror antagligen på att ingen av de två studenterna var säker på hur man stavar Montesquieu. 

Man kan förstå om händelsen är för nära i tiden för att professorn ska kunna skratta åt den, men den är trots allt inte utan sina folkbildande kvaliteter. Mer specifikt är den en utomordentlig fallstudie för dem som vill lära sig modernt ledarskap: det vill säga att alltid undvika att ta ställning på något sätt som kan reta progressiva grupper. 

Universitetsledningen skickade ärendet, utan att själv ta ställning, vidare till Statens ansvarsnämnd. Statens ansvarsnämnd skickade ärendet, utan att ta ställning, vidare till Åklagarmyndigheten. Om Åklagarmyndigheten har möjlighet att slippa ta ställning och skicka ärendet vidare till någon annan får vi väl se. Å andra sidan har åklagarna andra möjligheter: de kan till exempel lägga ned utredningen om ”hets mot folkgrupp” med hänvisning till bristande bevisläge, eller något liknande, vilket betyder att de inte behöver göra något, men att de för den skull inte friar professorn från anklagelserna. 

Många föräldrar är förstås angelägna att skicka sina barn till högskolan, om inte annat för att få ut dem ur huset. Men om man vill att de lär sig att fri diskussion och fritt tänkande är att föredra framför anmälan och åtal, även om någon påstår något befängt eller upprörande, är det antagligen bättre att uppmuntra dem att ta jobb på ett bygge, eller att bli lastbilschaufförer.

Lördag 

På något sätt ska man ju fira helgen och Svenska Dagbladet gör det genom att pryda sin förstasida med två helskäggiga, nakna män på camping. Bilden är pietetsfullt beskuren i kalaskulehöjd, men inne i tidningen får vi åtminstone ta del av ett par oblygt hängande skinkor. 

Reportaget kommer från nudistcampingen Wikegård på Öland, där folk känner en ”frihetskänsla”, ”står för mångfald” och vill ”nyansera bilden av nakenhet”. 

Det är förstås just bilden av nakenhet som är reportagets poäng, även om texten innehåller intressanta upplysningar, som att campingföreståndaren planerar att söka EU-bidrag för verksamheten. Bara de sippaste av läsare kan missunna nudisterna deras frihetskänsla – blottare i grupp är trots allt något annat än enskilda exemplar – men jag måste ändå undra om inte livet som nudist har blivit alltmer utsatt. Nu, när alla tidningar varje sommar absolut ska göra illustrerade reportage från nudistläger, måste det vara svårt att få lugn och ro för landets nudister. Går det en enda dag, utan att reportrar och fotografer från pressen knackar på nudisternas husbilsdörrar och begär att de gratis ska posera på ett sätt som är kittlande, men ändå möjligt att publicera? 

Jag tvivlar. 

Vi är förstås alla medvetna om att journalistiken är en central del av vår demokrati och att vi därför måste tillåta journalister sådant vi svårligen skulle acceptera från normala människor. Men är det verkligen rimligt att ett helt segment av befolkningen förväntas ställa upp, om och om igen, för att med sin nakenhet driva klickandet på massmediernas hemsidor? 

Det är nu nio år sedan brittiska The Sun efter 44 år lade ned sin ”page three” med lättklädda kvinnor. Det verkade som en välmotiverad reform när så skedde, men i efterhand är jag inte så säker. Modellerna på sidan tre var professionella och fick åtminstone betalt. Varken läsare eller redaktion behövde låtsas att det handlade om något annat än det oskyldiga nöjet i att betrakta nakna kroppar. Inga journalister behövde sättas på att formulera långa, krystade textsjok för att skribent och läsare tillsammans skulle kunna hålla illusionen vid liv att det handlade om något mer än vanlig, hederlig voyeurism. 

Förljugenheten är sanningens fiende och journalistik, får vi ständigt höra, handlar om sanning. Det är hög tid att Svenska Dagbladet och alla andra tidningar slutar upp med de här dumheterna, återinför dagliga nakenbilder – naturligtvis av båda kön och allt däremellan – och erkänner det vi redan vet att saken handlar om.

Söndag 

Det är, förstår man, otacksamt att vara politisk kommentator under de sommarveckor då den svenska djupa staten beslutat att alla politiker ska ha industrisemester. I det vattentrampande och famlande efter halmstrån som blir den oundvikliga konsekvensen i medierna, har nu turen kommit till en eventuell regeringsombildning. 

Kontentan, så vitt jag förstår, är att ingen har någon egentlig signal om att en ombildning av regeringen är på väg, eller vad den skulle syfta till om den vore på väg, eller vilka som skulle kunna vara på väg in i regeringen, om så vore, eller något annat kopplat till denna fiktiva händelse, som under alla omständigheter inte kommer att inträffa nu, utan senare, om den alls inträffar. 

Det enda som verkar klart är att EU-minister Jessika Roswall ska bli kommissionär och behöver ersättas med någon annan. Det är förstås intressant för henne och för den som kommer att ersätta henne i regeringen, men det är en öppen fråga hur många svenskar som verkligen undrar om det blir Jessica Rosencrantz, Tomas Tobé eller Karin Enström. 

Eller, vid närmare eftertanke, inte alls så öppen: i stort sett inga.  

Det är förstås inte konstigare att politikreportrar försvinner in i sitt ämne, än att till exempel pingisreportar gör det. Skillnaden är att pingisreportrar sedan länge förlikat sig med att de vänder sig till en liten subkultur, även om den än större än den subkultur som funderar på Rosencrantz, Tobé, eller Enström. Politikreportrar, däremot, formulerar sig som om de höll tal till nationen och verkar genuint ovetande om hur få som alls bryr sig om vad de skriver, kanske för att deras kollegor underblåser deras känsla av självtillräcklig viktighet. 

Det kan framstå som en oskyldig villfarelse, men jag är inte så säker på det. Lättpåverkade medborgare kan luras att tro att de borde intressera sig för politiken, börja formulera åsikter om det ena och det andra, förlora sig i sina egna ”analyser” och innan vi vet ordet av har folk slutat ägna sig åt viktiga ting — som att sköta sin trädgård och uppfostra sina barn – och plötsligt lever vi i en verklighet lika fruktansvärd som Ring P1. 

Vi bör, som vanligt, blicka västerut för att få ledning: Amerika fungerade utmärkt – eller åtminstone hyggligt – så länge amerikaner inte brydde sig om politik. Se hur de har det nu.

Måndag 

”Så länge rättssamhället inte får bukt med gängbrottsligheten och ett stopp på skjutningarna i bostadsområdena består otryggheten”, skriver en mogen sommarvikarie – tror jag – på DN:s ledarsida och det har hon ju rätt i. Hon har, slår det mig, haft rätt i mycket på sistone. 

”En tonårings karriärdröm borde inte vara yrkesmördare”, till exempel. Eller ”integritetsaspekterna måste alltid vägas in när övervakningen ökar”. Eller ”för klimatets och miljöns skull bör vi åka mer tåg”. 

Mitt intryck är att hon nästan aldrig är för något dåligt, som nazister och mord, men alltid för det som är bra, som fungerande sjukvård och järnväg. Det vore konstigt om DN inte förlängde vikariatet. 

Plikterna, lärde oss Cicero i De Officiis, kan ha fyra olika källor. De kan växa ur att vi är människor, att vi har en viss position i livet, vår egen karaktär eller som en följd av de moraliska förväntningar vi ställer på oss själva. Till dessa källor för plikten kan vi, så här mer än 2000 år senare, lägga dagspressen och personliga tränare, inte sällan i kombination. 

Att äldre former av plikt, särskilt sådana som hade att göra med att lägga band på sina lägre impulser, till stor del har avskaffats, beror på att de alltför ofta kom i konflikt med självförverkligandet och plikten att uttrycka sin personlighet. I gengäld blir plikten att vara ett fysiskt praktexemplar allt starkare. Vi bör alla sträva efter en tom själ i en sund kropp. 

I dagens Svenskan – det är huvudnyhet på förstasidan – får vi påpassligt lära oss en övning, som visar huruvida vi uppfyller vår plikt eller ej. ”Pistol Squat” innebär att gå ned i knäböj, men på ett ben. Det är en övning som kan ge ”en ganska direkt bild av vår fysiska träningsstatus” berättar en professor i idrottsfysiologi vid – ständigt dessa landsortshögskolor – Högskolan i Dalarna. Det är verkligen ett effektivt sätt att skilja de dygdiga från ögontjänare, för det händer ofta att även vältränade personer ändå ”stupar på bristande rörlighet i fotleden”. 

Det rimliga vore att Svenskan i fortsättningen använder övningen för att skilja agnarna från vetet vid nyanställningar. Kanske till och med på befintlig personal, för att rensa ut de odygdigt sjangserade, i den mån en okulär besiktning inte räcker för att göra det. 

Det är ett beklagligt misstag att en personlig tränare i artikeln råkar säga om övningen att ”man får fråga sig varför man ska göra den” och därmed för mer intelligenta läsare öppnar filosofiska bråddjup. Kanske kan det redigeras bort i den digitala upplagan?

Tisdag

Det är något av ett mysterium varför en hajart, som kan föröka sig genom jungfrufödsel, ändå anses utrotningshotad. Kanske tar partenogenes – som är den vetenskapliga termen för vad Heliga Guds moder var med om – så lång tid att nettot av födslar och dödsfall ändå är negativt. 

Hajen i fråga kallas hundhaj, men är långt ifrån ensam om sin förmåga. Det finns, enligt den artikel jag snubblade över i morse, fiskar, reptiler, grodor, fåglar, spindeldjur och bladlöss med samma förmåga. Så sent som i våras födde en amerikansk stingrocka, Charlotte, ungar trots att hon levt i celibat i minst åtta år. 

Allt detta är mycket intressant, men är det inte en form av omvänd speciesism – diskriminering grundad i arttillhörighet – att utelämna Maria i listan på jungfruföderskor, när till och med bladlössen får vara med? Hade hon räknats om hon vore ett spindeldjur, eller en groda? 

Jag misstänker det. 

Det påminner mig om debatten kring det så kallade Jesusmanifestet för 20 år sedan när den förre ärkebiskopen KG Hammar menade att det var alldeles för bokstavligt att tolka Marias havandeskap som en ”biologisk avvikelse”. Det var rimligare att se det som ”ett sätt att fånga en av hemligheterna med Jesus”. Vilken hemlighet som på så sätt fångades var en aning oklart. En del, mer råbarkade debattörer, menade att hemligheten var att Jesus var oäkting och att Maria varit otrogen eller — i den feministiska varianten — antagligen våldtagits. 

Allt detta var också mycket intressant på den tiden, men nu när det är klarlagt att allt från fåglar till reptiler förmår prestera sin egen avkomma, utan partner, vore det småsint – rent av ovetenskapligt – att av ideologiska skäl förneka jungfru Maria den möjligheten. Vi har dessutom, sedan början av 2000-talet, haft en #metoo-upplevelse och lärt oss att aldrig ifrågasätta en kvinnas berättelse om sina sexuella erfarenheter. Vilka är vi att ifrågasätta Maria, om hon själv identifierade sig som jungfru? 

Jag anar stora teologiska framsteg i hundhajens kölvatten.

Onsdag 

Brittiska medborgare brukade kunna lita på imperiets fulla stöd om de hamnade i obehagliga situationer utomlands. Det var i den andan general Garnet Wolsley – för evigt ihågkommen som förlagan till Gilbert och Sullivans ”the very model of a modern major-general” – 1874 landsteg med tusentals soldater i Västafrika för att lära Ashantifolket en läxa, efter att de tagit britter tillfånga. Det var precis vad han gjorde och tvingade dem dessutom att lova att upphöra med människooffer. 

Med det i tankarna ligger mina spontana sympatier med Morgan Johansson – som tydligen kommit tillbaka från semestern – när han kritiserar regeringen och säger, apropå oron i Libanon, att man ”inte kan lämna svenskar i sticket i en eventuell krigssituation”. Vår utrikesminister verkar i det här avseendet snarare vara en Gladstone än en Disraeli: bara ytterst ovilligt är han beredd att försvara svenska medborgares integritet, oavsett vad de råkar befinna sig i världen. 

Trots hans kritik tvivlar jag på att Morgan Johansson skulle vara någon Garnet Wolsley om han hade möjligheten. Han verkar mest inställd på att evakuera och retirera, inte att leda en straffexpedition mot var och en som vågar hota svenska medborgare. Det beror nog inte bara på bristande tillgång på kanonbåtar, maximkulsprutor och ingenjörstrupper. Det är, tror jag, snarare en fråga om attityd. 

Mer precist verkar vi sakna en sådan.

Torsdag 

En intressant upplysning i en äldre utgåva av Mitt i Stockholm: den välkända ramsan ”Bajen, bärs och rakade brudar” har inget att göra med intimrakning. Den syftar på att ett antal ”skinheadsbrudar” hörde till Hammarbyklacken på åttiotalet. 

Kanske stämmer det, även om skinheadsbrudar vanligtvis inte rakar huvudet, utan bär en Chelsea haircut, som ser ut ungefär som en bakvänd hockeyfrilla. 

Det kan förstås också vara så att det här är en efterkonstruktion, för att woketvätta Bajen, som så sent som för några år sedan hade problem med supportrar som i kör lovade att våldta motståndarlagets flickvänner, så snart tillfälle gavs. Möjligen sker det fortfarande. Det är svårt att veta, eftersom fotboll inte har med mig att göra och vice versa. Men jag håller inte för uteslutet att vi snart får veta att bärs inte alls syftar på starköl, utan på en ekologisk och klimatsmart energidryck. 

Detta apropå att två kvinnliga Hammarbysupportrar anser att de blivit sexuellt ofredade när de visiterades av publikvärdar i Kalmar. En manlig publikvärd ”drog sina händer” över den ena kvinnans bröst. En kvinnlig publikvärd visiterade den andra kvinnan ”under bygeln på BH:n”. Det är ett radioinslag utan bilder, så det är svårt att avgöra om det fanns någon rimlig anledning för publikvärdarna att misstänka att någon av kvinnorna hade gömt en bengal i BH:n, men det verkar osannolikt. 

Antagligen har vi att göra med representanter för de nya, wokeiga Bajensupportrarna, som kan sin intersektionella analys och gjort sin #metoo-praktik. Det var oundvikligt att vi skulle hamna här, eftersom Bajens supportrar i allt större utsträckning blivit en koalition av traditionella råskinn från södern och progressiv, universitetsutbildad vänster – ungefär som de amerikanska Demokraterna, innan de gjorde sig av med sina anhängare i sydstaterna. 

En spännande upplysning i inslaget är att den här typen av övergrepp – låt oss vara generösa med brottsrubriceringen, även om ärendet redan är nedlagt – enligt de två kvinnorna är särskilt ofta förekommande i just Kalmar. Jag är osäker på hur man ska tolka det, men jag antar att det ligger nära till hands att se tafsandet som en säkerhetsventil för befolkningen, som lever i den högkyrkliga delen av bibelbältet. Vi behöver inte ursäkta dem, men vi kan kosta på oss att förstå dem.

***

Läs även: Därför råder det "Trulsfeber"

Läs även: AfD närmar sig makten i det grumliga förtretens land