Det är ingens »wife«

Filmaren Maj Wechselmann har gjort sig känd som en som alltid går sin egen väg och gräver i de ämnen som berör henne själv på djupet. Via kameran har hon gett sig på Palmeutredningen, oljeborrningar i Sudan, 1980-talets många misstänkta ubåtskränkningar och ett stort antal berättelser om kvinnor. När hon nu kommer med sin 56:e film är det Moa Martinson – »Landsmodern« – som ska återupprättas.

I samband med en middag på Bokmässan för några år sedan kom hon i kontakt med litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström och tillsammans bestämde de sig för att med hjälp av hittills okänd dokumentation ändra den snedvridna bilden av äktenskapet mellan Moa och Harry Martinson, där Moa med sin svartsjuka hämmar Harrys kreativitet, som målades upp i filmen »Moa« från 1987.

Rätt ska vara rätt, och vågen av upprättelse för kvinnliga konstnärer och vetenskaps-»män« som sveper över Sverige och världen kommer verkligen inte en dag för tidigt. Moa Martinsons debutverk »Kvinnor och äppelträd« nådde en försäljning på 91 000 exemplar redan den första veckan efter publicering och under hela 1930-talet var hon en av Sveriges mest publicerade författare. Men hon bereddes ingen större plats i litteraturhistorier eller på skolornas läslistor och föll i någon sorts glömska, ända fram till 1980-talet.

1987 publicerades Ebba Witt-Brattströms avhandling »Moa Martinson: skrift och drift i 30-talet« som återinförde henne bland de nydanande modernisterna i en svensk litterär kanon. Martinsons böcker gavs ut på nytt, hennes liv filmatiserades och nya läsare upptäckte hur extremt tidig hon varit att beskriva kvinnors och barns lidande i ett patriarkalt samhälle, männens supande och deras ständiga övergrepp på kvinnor och barn.

Även om Ebba Witt-Brattström förstås vet att man ska vara försiktig med att överföra samtida tankar på historiska personer så är det roligt och oförargligt när hon i filmen proklamerar att Moa Martinson var den första metoo-revoltören.

Men när vi nu sköljer ut misogynin som förringat författare som Moa Martinson och Stina Aronson och återupprättar dessa till deras fulla värde, så behöver vi inte för den skull slänga ut deras skrivande män med badvattnet.

Harry Martinson är liksom Moa Martinson en ikon för läsare ur arbetarklassen. De förkroppsligar båda kampen mot dåliga förutsättningar, mot översitteri och för överlevnad, och är båda viktiga inkörsportar till empati och förståelse för läsare från andra samhällsklasser.

Den unge poeten Harrys skrivande tog förvisso fart samma år som han gifte sig med Moa Martinson, 1929, då hans första dikter publicerades i bokform i »Spökskepp« och antologin »Fem unga«. Å andra sidan var han då bara 25 år gammal och hade haft en svår uppväxt som utackorderat sockenbarn. I torpet hos Moa fick han för första gången skrivro.

Att antyda att det inte var en slump att Harry lyckades skriva sina texter först när han träffat Moa, som enligt filmen renskrev hans texter, är att gå långt. Underförstått dras en parallell till den bioaktuella filmen »The wife«, där frun »renskriver«, det vill säga skriver, sin makes Nobelprisvinnande romaner. Insinuationen är så mycket mer orimlig när man vet att flera av Harrys viktigaste verk, som »Vägen till klockrike« och »Aniara«, skrevs långt efter det att äktenskapet avslutats.

Man gör inte historiens kvinnliga författare en tjänst genom att mytologisera dem, förstora deras betydelse på bekostnad av omgivningen och tillskriva dem imaginära superkrafter.

Nina van den Brink, Fokus kulturredaktör. Läs hennes artiklar och krönikor här.