Det är inte diskriminering att prioritera kristna flyktingar

Finland har sedan tidigare prioriterat kvinnor, barn och personer med funktionsnedsättningar bland de kvotflyktingar som landet tar emot via FN:s flyktingorgan UNHCR. Till denna prioritering vill den finländska regeringen nu lägga kristna flyktingar från bland annat Afrika. UNHCR har i stället föreslagit en prioritering av flyktingar från Afghanistan och Syrien. 

Detta har gett upphov till en inrikespolitisk debatt med anklagelser om rasism och diskriminering och landets diskrimineringsombudsman utreder därför frågan. Så här på avstånd, inte minst språkligt, kan jag inte uttala mig något om öppna och möjligen dolda avsikter hos finländska politiker. Jag har följt en begränsad svensk medierapportering. Men om vi bortser från möjligt dolda avsikter och politiska konfliktmönster, är både prioriteringen och anklagelsen om diskriminering – den om rasism svår att ta på allvar, när kristna från Afrika uttryckligt är prioriterade – intressanta principfrågor att pröva med argument.  

I Sverige skulle diskrimineringslagen inte vara tillämplig, då den inte gäller området urval av kvotflyktingar. Det är möjligen en annan ordning i Finland. I maj meddelade det svenska justitiedepartementet fördelningen av kvotflyktingar till Sverige för 2024 där två tredjedelar ska vara utsatta kvinnor och hbtq-personer. Jag har inte sett någon kritik här mot det. Möjligen skulle det låtit annorlunda i Finland, men det är inte sannolikt eftersom den hittillsvarande prioriteringen varit lik den svenska och kritiken tycks ha kommit först när kristna har lagts till. 

En orsak kan vara beröringsskräck med religioner i våra nordeuropeiska, mycket sekulära samhällen, men kanske framför allt okunnighet om att religion är något mer än en hobby. Av detta skäl är det okänt för de flesta att av alla grupper som drabbas av hatbrott och förföljelse globalt, utgörs den ojämförligt största av kristna. Den katolska hjälporganisationen Aid to the Church in Need visar i sin nya årsrapport att religionsfriheten, framför allt för kristna, under 2023 kränktes i länder som omfattar halva jordens befolkning, genom aktiv förföljelse från både stater och terrororganisationer. I delar av Afrika och Mellanöstern, till exempel, hotas kristna av utplåning bara för att de är kristna. 

Att prioritera människor som flyr från dessa omständigheter är en humanitär självklarhet. I synnerhet som poängen med kvotflyktingsystemet är att människor aktivt väljs ut av mottagarländerna från UNHCR:s flyktingläger runt om i världen. Det är inte att förneka att människor av andra religioner skulle ha skyddsbehov eller att göra religionstillhörighet till ensamt kriterium. Det faktum att mottagarländer överhuvudtaget gör prioriteringar – bekräftar eller reviderar UNHCR:s förslag – beror ju på att resurserna inte är obegränsade. Skälet är alltså ytterst praktisk begränsning och inte en avsikt att förfördela.  

FN:s flyktingkonvention från 1951 som styr den internationella asylrätten nämner uttryckligt förföljelse på grund av religion som grund för flyktingstatus, medan andra grunder som anses självklara i vår offentlighet inte alls nämns. Därmed finns en starkare asylrättslig grund för att i kvotflyktingsystemets urvalsförfarande välja religiösa flyktingar. 

Förföljda kristna är ofta i minoritet i sina hemländer och regioner. Att prioritera dem blir en viktig, global politisk markering för religionsfrihet och minoriteters rättigheter. Det är också ett moraliskt svar på en typ av mänskligt lidande – utan att förneka att det finns fler – som en annan regering ser sig nödgad att ge, när minoriteterna saknar inhemskt skydd. Kristnas lidande som kristna har varit och förblir underrapporterat i både svenska och andra länders media.  

I efterdyningarna till förra årtiondets flyktingvåg har det i flera länder, däribland Sverige, utvecklats en politisk konsensus kring betydelsen av att i asylmottagandet ta hänsyn till gruppers integrationsmöjligheter. Med rätta talas det inte bara om materiella integrationsfaktorer utan även om kulturella. När så mycket av vår europeiska kultur har sina rötter i kristen tro, etik och praxis är det därför inte orimligt att se kristen tro hos flyktingar som något som underlättar integrationen här. 

Det kanske finns skäl mot en prioritering av kristna flyktingar, till exempel för att en annan grupp skulle vara mer förföljd (även om det sakligt inte är korrekt som generellt påstående). Men det går inte att hävda att det skulle vara diskriminering. Tvärtom vore det både motiverat och välkommet om också den svenska regeringen ville komplettera sina prioriterade flyktingkvotgrupper med just förföljda kristna. 

***

Läs även: Är rätten att älska hotad?

Läs även: Alla starkt religiösa är inte potentiella våldsverkare