Det är inte mig det är fel på, det är Sverige
Ett tag var jag orolig för att jag bara var nostalgisk, men i själva verket är problemet att Sverige håller på att sjangsera.
Toppbild: Stefan Jerrevång / TT
Saker i Sverige som inte funkar. Det kunde ha varit en stående vinjett i Fokus sedan jag tillträdde för drygt två år sedan. Nästan varje nummer har innehållit åtminstone någon artikel på det temat. Många har handlat om skolan. Andra om energiförsörjningen. Eller vårdköerna. Eller aktivistiska myndigheter. Störningar i tågtrafik och postdistribution har nämnts. De omfattande välfärdsbedrägerierna har beskrivits. Gängkriminalitet, klanvälde, hederskultur och andra migrationsrelaterade problem har varit vanligt förekommande ämnen. Liksom regeringens och polisens tillkortakommanden i brottsbekämpningen. Etcetera.
Att det har sett ut så beror naturligtvis till en del på att det är medias viktigaste uppdrag att granska styrningen av landet. Då blir det naturligt att skjuta in sig på negativa avvikelser. Påpeka brister snarare än hylla framgångar. Men det beror också på att jag sedan länge bär på misstanken att Sverige sjangserar. Ett tag var jag orolig för att jag regredierade; en åldrande mans nostalgiska längtan efter svunna tider som ju i vissa avseenden inte var bättre, utan sämre. Men på sistone har några saker stärkt mig i uppfattningen att det är mer fel på tillståndet i riket än på mig.
En är boken De ofelbara av Carl Hamilton, som nämndes i den här spalten nyligen och som pekar ut en handfull avgörande politiska felbeslut sedan 1990. En annan är en färsk rapport från Riksrevisionen. Där slås fast att riksdagen fick ett tillfredsställande beslutsunderlag från regeringen inför endast 5 av de 25 största politiska reformerna under åren 2000–2017. Hela 80 procent av dessa mångmiljardbeslut har alltså fattats i dimma, utan möjlighet att bilda sig en vettig uppfattning om konsekvenserna. Värt att notera: det var lika illa under alliansåren som under S-styret.
Statskonsten har alltså skiftat karaktär i Sverige och effekterna av den förda politiken har helt underordnats kommunikationen runt den. Ett talande exempel fick vi i pensionsstriden i veckan. Ingen sida intresserade sig för fattigpensionärerna. Båda sidor ville bara hävda att just deras förslag var bättre (trots minimala skillnader), för att vinna pensionärernas röster. Ett annat exempel är regeringens schackrande i försvarsfrågan.
***
