Det är inte skönheten som är grejen med begravningsplatsen

På en promenad hamnade jag på en av Göteborgs många begravningsplatser. Mina ögon registrerade idel namn vars kroppar blivit nedgrävda i förgängligheten men vars själar kanske befann sig i närheten. Ibland kan dessa oaser av stillhet kännas som själva paradiset. Särskilt i maj. Då är de som vackrast. Västra kyrkogården i Sandarna sträcker sig mellan Majorna, Kungsten och Högsbo. Jag gick i den ljusa spröda grönskan bland nästan trettiotusen gravplatser och ett minneskapell. Jag gick på gångvägar och i kuperad terräng och stannade till vid Inger Karlbergs bronsskulptur Tröst. Den föreställer en mamma som håller om en liten flicka. Det var svårt att inte bli gripen. Svårt att inte tro på trösten som en gudagåva. 

En annan dag befann vi oss på en begravningsplats som låg inklämd mellan motorleder, järnväg, spårvagnsräls och en busshållplats. Stadens jäktade tempo bokstavligen flåsade ut sin stressade andedräkt över tistlarna och nässlorna intill cementgravarna. Låst var det också. Släkten Mannheimer vilar här. Sophie Elkan också. Vi stod vid Göteborgs judiska begravningsplats och drabbades av vemod över förfallet. Gick det att hitta tröst här? 

En kväll en tid senare, på ett seminarium på stadens stadsmuseum, berättade författaren Jean Carlsson Magalhes om just denna plats, belägen i området Svingeln, och han sa att det hektiska omkring inte tränger bort stillheten. Och han sa att begravningsplatsens funktion inte är att förleda uppmärksamheten till naturens skönhet, utan inåt, till minnet av en älskad, av ett liv och en värld. 

Anledningen till seminariet var en ny bok. Plats i staden: Göteborgs judiska artonhundratal. Det är en antologi som i tjugo kapitel berättar om judarnas plats i Sveriges näst största stad. 

–  Mycket av dagens Göteborg som vi känner i dag, som dåvarande Göteborgs högskola, konstmuseet och konserthuset, har tillkommit med bidrag av judiska donationer, berättade bokens huvudredaktör Pia Lundqvist och påminde om Avenyns och Vasagatans vackra hus från 1860–1880-talet som ofta bekostats av judiska familjer.

Hon nämnde de många handels- och industriföretag, som importerade textilier, kaffe eller socker och som hade judiska grundare, som Hertz, Heyman, Fürstenberg och Mannheimer. I boken skriver hon också om David Bonnier, som startade Göteborgs Posten, där bland andra "storvitsiren" Aron Jonasson introducerade Göteborgsvitsen. Även judiska kvinnor engagerade sig i det offentliga livet i staden, i mödravård och utbildning för fattiga barn. Till Amalia Hertz minne grundade hennes make, grosshandlare P. S Hertz, en stiftelse som erbjuder bostäder till behövande, oavsett härkomst.

Den fullsatta åhörarsalen påmindes också om att judarna i Tsarryssland strax efter sekelskiftet 1900 drabbades av extremt svåra förföljelser. Större delen av de stora flyktingströmmarna gick till USA, men 3 000–4 000 migranter kom till Sverige, varav en stor del till Göteborg, och till skillnad från de etablerade judarna var den nya gruppen fattigare och fick till en början ofta försöka klara sig som kringresande gårdfarihandlare. Somliga inom den etablerade judiska gruppen uppfattade dem som ett hot.

Någon sa att det på artonhundratalet pratades lika mycket jiddisch som göteborgska på Andra Långgatan. 

Från 1880-talet och framåt blev antisemitismen i Europa värre. Rasistiska påhopp i dagspressen. Undantagen var Liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och vänstertidningarna Ny Tid och Minareten. Judefientliga kravaller där fönsterglas krossades förekom i Stockholm under 1830- och 1840-talen, men inte i Göteborg, som förblev tolerant.

Något att ta med i kalkylen kanske, om Sverige någon gång får arrangera Eurovision igen.

***

Läs även: Ett tidlöst olyckligt äventyr

Läs även: Lägg Paul Auster på minnet