Det är jobbigt att förstå hur långt in i woke-eran vi har kommit

Jag har ännu inte lyckats hitta någon recension på svenska av Lionel Shrivers senaste roman, så jag får väl recensera den själv då. 

Men först de engelskspråkiga recensionerna av Mania. The Guardian säger att romanen saknar fart och fläkt, ja eller ”sass”. New York Times kallar den tröttsam medan Washington Post skriver att om ”Shriver inte var en så superb satiriker skulle vi 'wokes' bara kunna ignorera henne”. Romanen är en av hennes bästa, delvis för att ämnet är ett av hennes jobbigaste, skriver Maureen Corrigan.  

I romanen har samhället försvurit sig åt Mental Parity som går ut på att alla är lika smarta. Förlåt, smart är ett ord som bör undvikas för om någon är smart måste någon annan vara… Så MP leder till ett klimat som desperat försöker hitta ord som utjämnar den skada IQ-mätningarna åsamkat samhällskroppen, och alla bör sålunda också landa i att det enda som existerar är… olikheter. 

Huvudpersonen Pearson Converse, uppvuxen i Jehovas vittnen, tog sig från sekten redan i skolåldern. Hon har alltså ett rätt stort frihetsbehov, och blev därmed precis rätt sorts vittne till hur religiösa sekter beter sig.  

Som universitetslärare uppmanar Pearson sina elever att läsa Dostojevskis Idioten. Det borde hon ha förstått att hon inte kunde göra. Hon blir av med jobbet eftersom det inte finns något sådant som en idiot. Omgivningen försöker hävda att Pearson är beviset på motsatsen, varför kan hon inte bara hålla tyst?  

Trots att vi tror, särskilt gärna i Sverige, att vi lever i en postreligiös tid visar Shriver hur troende samtiden är. Och hur de moderna prästerna uppför sig, hur de lirkar de vantroende mot den enda sanningen och varnar för hur undergången väntar, om inte alla omvänder sig till wokeismen. 

Shrivers berättelse om cancelleringen av de otrogna är oerhört välskriven, kanske också för att hon har personliga erfarenheter. I Sverige ville Ordfront förlag 2018 inte ge ut hennes roman The Mandibles, trots att de tidigare varit hennes förlag. Det motiverade de med att ”det finns ett problem med hur hon skriver om invandrare i boken.” 

Inget förlag har gått oskadat genom historien, alla företag gör misstag. Men en av de intressanta sakerna med författare är naturligtvis att de både beskriver och skriver historien och nu är Ordfronts agerande satt i en generande kontext. 

Lionel Shriver har riktat den litterära spegeln så att vi alla kan ta oss en titt på hur vi ser ut och jag håller med Washington Post. Det är riktigt jobbigt att förstå precis hur långt in i woke-eran vi har kommit. Hur ska vi styra undan det prästerskap som säger åt oss att hålla tyst, utan att vi blir som de? 

Jag är inte säker på att Shriver berättar om det, men hon ger sin syn på hur saker kan förändras och i romanen svänger plötsligt alla på en femöring, och så kan ingen påminna sig att hen någonsin varit en anhängare. Inte av MP, inte av cancellering inte av totalitär wokeism. I Sverige skrev Carl Hamilton boken De ofelbara: historien om tre decennier som förändrade Sverige. Där byter alla fot samtidigt och ingen minns att det skulle varit på något annat sätt med invandringen kronförsvaret, skolan och det militära försvaret. 

De flesta liknar det sociologen Hans Zetterberg kallade ”medlöpare”. Han kan ha sagt det aningen medlidsamt, för han såg likt Shriver hur anpassligheten urholkar själen, men hans människo- och samhällssyn innebar nog att han ansåg att vuxna ska ta ansvar. Många av väktarna av åsiktskorridoren är troende utan att veta om det, de antar helt enkelt bara att de sitter på sanningen och att deras ansvarstagande går ut på att vakta och vittna. Om så bara om vilka måtten på åsiktskorridoren bör vara. 

Det skulle varit skönt att kalla romanen ”Mania” för satir, men den ligger för nära verkligheten.  

En fråga rakt ut i den verkliga världen, kommer något förlag att ge ut denna på svenska?  

Antagligen inte. 

***

Läs även: Rose Boyt är inte som vilken nepobaby som helst

Läs även: Det är inte kvinnor som dragit ner akademien