Det är ju inte vi

Akropolis är inte vitt, inte vitare än vilket gammalt framgrävt skelett som helst. Inte ens det kritiga egeiska solskenet lyckas skingra nyanserna av nikotinfläckigt spagh­ettiwesternlandskap.

Då och då översvämmas vi av någon italiensk eller fransk skolklass. Restaureringsarbetet pågår oavbrutet. Det är en byggarbetsplats, ett projekt där för många viljor vill för många varianter av samma sak: det bästa för eftervärlden, det bästa för historien, det bästa för Grekland. Det bästa för stoltheten.

Det gräsliga nya museet en bit nedanför verkar vara ritat av en arkitekt som hatar minimalismen och vill att publiken ska drabbas av samma känsla. I London står ett gäng marmorstatyer som britterna en gång stal härifrån, och grekerna låter en och annan monter gapa tom som anklagande påminnelse. Det är lite roligt. Fast det får en nästan att misstänka hela museibygget för att vila på vredgad grund. I skuggan av det eviga Akropolis frodas dokusåpiga internationella relationskriser och skandalprojekteri.

En morgon på Hotel Grand Bretagne stirrar vi ut över torget från vår frukostbuffé uppe i takrestaurangen och ser att finansdepartementet snett mittemot är ockuperat. Jag fotograferar den enorma fana som kommunisternas fackförbund har hängt från byggnaden. Några timmar senare ser jag samma bild på CNN. Är jag en del av världen i alldeles extra stor utsträckning i och med det, eller har jag just upplevt den mest svindlande alienation som kan få plats i en liten människa? Jag vet inte. Men jag har svårt att skaka av mig vilken usel pr-apparat kommunisterna måste ha när de inte ens har vett att skriva sitt budskap på engelska.

Vi är här på semester och ränner inte runt och jagar intervjuer. Det behövs inte – folk pratar ändå. För att ursäkta sig, på något sätt. För att ta avstånd från demonstranterna som har ihjäl landet en idiotisk strejktimme i taget genom att skrämma bort turisterna. »Det är inte vi«, hör jag överallt. »Det är de offentliganställda.« Och på tv skjuts skulden ytterligare ett steg bort när kravallerna kommer på tal: »Det är inte vi«, säger de fredliga demonstranterna. »Det är anarkisterna.«

Vi äter på tomma restauranger där servitörerna fortsätter att be om ursäkt: »Det är katastrof, katastrof. Snart finns inget kvar.« Vi tar taxi till en badort – lång historia – och traskar bedrövat några hundra meter på den skitiga, öde stranden som kantas av det ena hålögda 70-talshotellet efter det andra. Det är hit hotell kommer för att dö, och sedan får de stå kvar. Nergångna, nerkörda, nerlagda. Nerskrattade. »Ingen skulle tro en om man skrev om det här«, säger jag till flickvännen. »Vilken jävla skräck«, mumlar hon, men inte så mycket mer; taxiutflykten var min idé.

Tillbaka i Aten är parkerna så vackra i sina miljarder molekyler grönt och maten så salt och obesvärlig och allt man köper så satans dyrt. De arga megafonerna utanför hotellet är som soundtracket till vilken bananrepubliksrevolution som helst; en halvhjärtad air av Havanna och El Salvador, ett knippe exotisk livsfara som ingen av oss utlänningar tar på allvar. Det kanske vi borde.

Jag tänker sakna Aten. Jag tänker komma ihåg att det sitter miljoner människor i kläm mellan de odugliga grekiska politikerna och den missriktade energin hos kravallvänstern strax utanför deras boningar. Men här hemma dundrar ansvarstagarpratet vidare och stabilitetsmanin går ännu ett varv. Så oändligt enkelt det är att vägra räcka en hjälpande hand åt dem vars ansikten man inte ser.

Det är ju inte vi.