Det är klart att sossarna ska få sälja sina lotter

Magdalena är arg. Så där rasande som man bara blir om det gäller pengar. 

Jag undrar hur många svenskar som, när veckan började, visste att möjligheten att driva skattebefriade och särskilt gynnade lotterier utgör demokratins kärna? Nu vet alla hur det förhåller sig. Sossarnas lotterier är lika centrala för demokratin som … 

… tja, vad ska vi dra till med? Kollektivanslutningen, kanske? 

För egen del måste jag erkänna att jag är kluven. 

Sedan jag först fick höra om de socialdemokratiska lotterierna har jag naturligtvis ansett att de bör avskaffas. Inte av sossehat, för det är nästan omöjligt att hata sossar. De är mer som grannar av det där slaget som gör att man låter häcken växa en meter till. Inte heller för att låtsas att jag bryr mig om spelberoende. Inte ens av oginhet. Jag har helt enkelt tyckt att sossarnas lotterier är genanta. 

De luktar bananrepublik. 

Det är frejdigt av ett parti att skräddarsy lotterilagstiftningen, skattelagstiftningen och vad helst annat som behövs, för att ostört kunna få tappa spelsugna medborgare på miljoner. Det är också en aning sydamerikanskt. Korruption av det slag som i Sverige lindas in i folkrörelsefiltar och stolt visas upp och som därmed anses bättre än utländsk korruption. 

Sossarnas specialgynnade lotterier är en kvarleva från den svenska varianten av enpartistat. Den första stora reträtten som sossarna tvingades till var att avskaffa just kollektivanslutningen, den groteska idén att ansluta människor till Socialdemokraterna, utan att fråga dem. Det blev omöjligt att försvara. När kollektivanslutningen avskaffades i början av nittiotalet förlorade Partiet 78 procent av medlemmarna. 

Det fanns, den gången också, de som ansåg att kritiken mot Socialdemokraternas kreativa svullande var ett angrepp på demokratin. För Partiets och demokratins intressen sammanfaller alltid, enligt denna skola. Den övertygelsen är också en kvarleva från enpartistaten. 

Men nu, när lotterierna kanske är på väg att ryka, känner jag mig alltså kluven. Det är lite som när gamla sovjetrepubliker envisas med att riva ned varje Leninstaty och förvandla varje Folkkulturens hus till naturvinsbarer.  

Är det inte, trots allt, lite kul att spara något från den där bisarra tiden? Och vid sidan av det: vem tror att sossarna – än mindre de näriga och bortskämda broilerbratsen i SSU, som badar i lotteripengar – bara kommer att rätta mun efter matsäck och vandra vidare? 

Ingen, hoppas jag, för naivitet är inte klädsamt. 

Den viktigaste inkomstkällan för partierna är offentligt stöd, det vill säga skattepengar som politikerna tilldelar sig själva. Stödet, om alla nivåer räknas in, börjar närma sig en och en halv miljard om året och växer konstant. Samtidigt har medlemsantalet i partierna fallit rejält och medlemsavgifter står bara för ett par procent av partiernas ekonomi. 

En socialdemokrati utan lotterier kommer förstås att vilja ha ännu mer partistöd. Och så finns ju sådant som Allmänna arvsfonden, denna protobolsjevikiska styggelse som sätter i sig så många dödsbon som den kan. Är det något socialdemokratiska ungdomar fått lära sig på Bommersvik, så är det att formulera ansökningar till den typen av generösa gravplundrare. Det blir än mer av den varan, utan lotterier. 

Om jag måste bestämma mig i dag är jag därför benägen att låta lotterierna vara kvar, av sentimentala skäl och av ren självbevarelsedrift. 

Magda är jävligt arg. 

Men, om vi nu ändå ska tänka utanför lådan, har jag ett förslag på en liten justering av lotterierna: vänd på dem. 

Låt politikerna köpa lotterna, snarare än sälja dem. Låt svenska folket stå som arrangör och mottagare av miljonerna. Låt oss sedan, när politikerna sitter med lotterna i nävarna, dra 310 vinnare, som får inträda i riksdagen. De 39 utjämningsmandaten kan vi tillsätta med skraplotter. 

Det skulle bli billigt för partierna, en ren vinstaffär för medborgarna och alla skulle slippa besväret med valrörelser och valsedlar. Jag utmanar den som påstår att följden skulle bli en riksdag av lägre kvalitet, eller ens en mindre representativ församling. Bevisa det. 

***

Läs även: Orkar borgerligheten ta chansen?

Läs även: Och sen då?