Det är kris i snällhetsfrågan

Energikrisen och befolkningskrisen och miljökrisen och allt däremellan innebar att sikten skymdes för snällkrisen. 

Snällheten har planat ut. Den har ofta förlöjligats; snäll är man mot barn och djur, men i övrigt riskerar den som är snäll att bli utnyttjad eller förbisprungen. Dumsnäll vill ingen vara, inte heller det samhälle som vi vant oss vid att betrakta som snällhetens boning på jorden. 

Därför har vi nu i Sverige ett identitetsproblem och måste prata om krisen i snällhetsfrågan. 

Uppväxten var, som jag minns den, oftast snäll. Numera ryms barndomen i en mobil full av hudkrämer och elakheter. Ingen kan säga annat än att Sverige tidigare har varit snällt och omtänksamt; begick någon ensam tonårsbuse ett övergrepp initierade regeringen omedelbart en rikstäckande kampanj mot ungdomsvåld. Vi har varit de första att lystra när FN och EU kallat. I ett par hundra år har vi varit snälla mot omvärlden i hopp om att den ska vara snäll mot oss. Jag minns hur poeten Thomas Tidholm en gång reste långt bort och försökte få indierna att förstå att det faktiskt fanns ett helt land som var som ABBA. 

Är människan av naturen god eller ond? I Sverige blev hon genom den samhälleliga evolutionen i alla fall snäll. Generellt sett är människor snällare på landet än i staden, och urbaniseringen har därför bidragit till snällkrisen. 

Det som utvecklats i staden är toleransen; av tidsskäl, trötthet eller misstolkad snällhet lägger man sig inte i vad andra håller på med, inte ens om detta skulle stå i strid med den egna moralen eller demokratins minimikrav. Stadsborna lägger därför sina röster på politiska partier, som omhuldar sådana föreningar som vill ta död på det snälla och toleranta samhället. 

Minnet av snällheten lever kvar hos bistånds- och välgörenhetsorganisationer, som ännu inte velat acceptera att deras projekt och insamlingar varit verkningslösa. Varför är det fortfarande så eländigt runtom i världen när så många kändisar har uppträtt på så många tv-galor? 

En annan som rest från snällare dagar är myndighetslandet, skapat för att ta hand om medborgarnas behov. Den offentliga snällheten har som uttalat mål att vara inkluderande och socialt hållbar och den avhåller ständiga konferenser om hur den ska kunna sprida sina tankar till dem, som omväxlande kallas utsatta, utanförskapsboende, underprivilegierade eller bara ”andra grupper”. 

Det nya begreppet att öva sig på är ”de svårnådda”. 

Jag hittar det i kursutbudet för offentliganställda, bland tillitsbaserad verksamhetsstyrning, processledning inom hållbarhet, ansvarstagande medledarskap och konsten att skriva inkluderande texter med hjälp av AI. 

I andanom ser jag hur hundratusentals personer, uppfödda först på snällhet och sedan på tolerans, sitter runt kaffebord med föreläsare och bildspel och dagligen grunnar över vart alltihop tog vägen. 

De som nu säger att de inte vill ha det samhälle de inte känner igen sig i, skulle kunna fråga sig hur de själva bidragit till det de inte ville ha. 

Eftersom vi alla är toleranta människor i världens snällaste land kan ingen svära sig fri och skylla på andra. Vi måste ju ändå instinktivt ha känt att något var fel när tågen var städade, eleverna lyssnade på läraren och någon svarade när man ringde till vårdcentralen. 

Snällheten är ett spektrum som omfattar såväl tomtens fråga till barnen på julafton som Karl Gerhards kuplettsatir från förkrigsåret 1936 med refrängen ”Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla”. Eftersom snällheten var så spridd uppfattades den också som en sorts vanlighet, och kanske därför som tråkig, och snart skulle snällhetsnormen utmanas. Världen höll inte på att bli som Sverige och Sverige höll på att bli mer likt omvärlden. 

Om snällhet är en kultur, ett vardagslivets gemensamma kärl, lever den farligt lite över allt, enligt den franske statsvetaren Olivier Roys senaste bok ”The crisis of culture”. Tendensen är splittring, en flytt in i subkulturer eller bostadsområden med så många olika kulturer att ingen riktigt bottnar. 

Man kan annars förledas att tro att snälla är en folkgrupp, och visst vore det bra om de kunde certifieras på det sättet, men snällhet kan precis som religion och ideologi både anammas och överges och de snälla bör därför bara betraktas som en tillfällig grupp människor bland andra, fast snällare. 

Under flera år befann sig många snälla just i Sverige. Numera är det inte lika lätt att veta. 

***

Läs även: Alla vill vara underdogs

Läs även: En religion är inte någon ras