Det är kulturen, dumskalle!

Häromdagen kom en länk till en intressant podd med Rysslandskännaren Bengt Jangfeldt. Han gav en historisk förklaring till varför Ryssland är så – hur ska vi säga? – efterblivet. Snabbversionen är att landet valde – eller pådyvlades – den östromerska kristendomen och att den ryska ortodoxa kyrkan aldrig varit intresserad av att utvecklas. Liturgin är oförändrad sedan över tusen år och användningen av fornkyrkoslaviska och det kyrilliska alfabetet, i stället för latin, innebar att kommunikationen och idéutbytet med väst begränsades till ett minimum. Ingen skulle väl anklaga den katolska kyrkan för att vara radikal, men den tillät i alla fall en viss nyfikenhet och upptäckarglädje i sin hjord. Därmed möjliggjordes renässansen och senare upplysningen. Vilken i sin tur banade väg för den moderna västvärlden. 

Sannolikt är det ett ålderstecken att jag allt oftare förundras över vilken enorm betydelse kulturen har för att forma samhällen. Så sent som i maj (nr 18/24) tillskrev jag i denna spalt skillnaderna i tillväxt och utveckling mellan södra Afrika och Indien just de kulturella olikheterna. 

Vilket för oss till ämnet för dagen som förstås är det stundande EU-valet. Som Johan Hakelius konstaterar i sin krönika så förutsätter en fungerande demokrati att de som omfattas av den – medborgarna – bekänner sig till en politisk gemenskap. Och en sådan är oftast grundad i ett gemensamt språk, en gemensam historia, traditioner inom mat, musik, konst, litteratur, religion et cetera. Kort sagt: en gemensam kultursfär. Fast de olika folken i EU utgör ingen sådan politisk gemenskap, varför unionen inte heller uppfattas som en legitim och naturlig centralmakt av flertalet.  

Unionens otympliga och svårbegripliga konstruktion med makten delad mellan kommissionen, ministerrådet och parlamentet hjälper inte heller till för att bygga förtroende hos medborgarna. Blanche Sande visar att EU är fyllt av paradoxer och att det inte är ovanligt att enskilda kommissionärer och direktorat driver frågor stick i stäv mot varandra. Samtidigt som byråkratin sväller och nu omfattar mellan 60 000 och 80 000 tjänstemän. 

Så vad ska vi göra? Lämna EU? Nej, det tror jag inte på. Däremot erkänna att unionen består av minst 27 olika kulturer och släppa tanken på att försöka fösa samman dem under ett tak. 

***

Läs även: Gå och rösta!

Läs även: Revolutionen äter sina barn