Det är lätt för kulturvärldens nepobarn att avfärda kanon
De som avfärdar försök att skapa normer kring skolans litteraturundervisning har vuxit upp med just sådana normer hemma.
Toppbild: TT
Jag växte upp i ett hus fullt av böcker, men där fanns nästan ingen skönlitteratur. Eller, det är inte helt sant, för det fanns ungdomsböcker: Biggles, Enid Blyton och Tolkien. Men inte litteratur för vuxna.
I pappas bokhyllor stod i stället fackböcker och religiös uppbyggelselitteratur, vilket var vad mina föräldrar läste. Därför var det först en bit in i tonåren som jag insåg att vuxna också läste fiktion. Den här kombinationen – mycket böcker men ingen skönlitteratur – är nog inte särskilt vanlig. Det återspeglade vårt puritanska arv: Att frikyrkofolket gillade bildning men var skeptisk mot påhittade historier.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hemma lärde jag mig att läsa och skriva, men andra behövde öppna dörren till litteraturen för mig. På gymnasiet gjorde några lärare det. Karin Sundström gav mig Fahrenheit 451, och jag fascinerades av Guy Montag som själv blev Predikaren i ett samhälle som förbjöd böcker. Under Åkes Öberg ledning närläste vi Väinö Linnas Okänd soldat och diskuterade om det över huvud taget gick att skriva om krig utan att romantisera. Tack vare dem kom jag in i ett vuxet, litterärt läsande.
Jag har tänkt tillbaka på detta när jag betraktat två debatter på kultursidorna den senaste tiden. De är rätt olika, men det finns ett samband.
Den första handlar om den kulturkanon som regeringen bett Lars Trägårdh att ta fram och som ska kunna fungera vägledande för skolan och andra som vill veta vad som är viktigt att läsa. Detta är något som de flesta kulturskribenter verkar vara emot.
Den andra rör kulturvärldens nepobarn, alltså de som vuxit upp med en mamma eller pappa inom kultursektor och sedan gått i föräldrarnas fotspår. Detta är något som många kulturskribenter verkar vara.
Lägger man samman dessa debatter framträder ett intressant mönster: Det visar sig alltså att många av dem som är mot en kanon kommer från hem fulla av böcker. De som avfärdar försök att skapa normer kring skolans litteraturundervisning har vuxit upp med just sådana normer hemma.
När jag gick i gymnasiet kunde skolan kompensera för skillnaderna mellan elever som kom från hem med och utan böcker. I dag är det ovanligare. De senaste åren har skolan fokuserat på att jämna ut skillnader när det gäller tillgång till digital teknik, men inte i fråga om tryckta böcker.
En undersökning av läsandet i svenska skolor visar att bara hälften av dagens niondeklassare läser en sida facklitteratur under en vanlig skoldag, medan futtiga 13 procent läser en sida skönlitteratur. För femton år sedan var motsvarande siffror 67 och 38 procent. Läsforskaren Mats Tegmark, en av dem som genomfört studien, konstaterar att lärarna inte har tid att låta eleverna läsa, bland annat för att de måste förbereda dem för nationella prov.
När skolan ser ut så här är det bara ungar från läsande hem som kommer lära känna vår litteraturhistoria. Resten kommer ha svårt att orientera sig i kulturlivet och kommer kanske aldrig in i ett vuxet läsande. Detta kan en kulturkanon såklart inte lösa om den inte också åtföljs av en satsning på böcker och fler timmar i svenskämnet. Och det är naturligtvis sant att en snäv och stel kanon kan krympa horisonten på ett fördummande sätt.
Men där hemmiljöerna brister behöver samhället ta ett större ansvar. En kanon är ett försök att institutionalisera normer som en del barn har med sig hemifrån, men som saknas helt i hem utan böcker. Om en kanon kan bistå boklösa barn, då kanske inte de som vuxit upp i litterära hem ska klaga högljutt över det?
***
Läs även: Mina barn behöver en kulturkanon
