Det är lättare att lyckas som domedagsprofet än som världsförbättrare
Pessimism – som förvisso är en evolutionär kraft i det att den gör oss alerta inför faror – förmörkar livet om den tillåts löpa amok.
Toppbild: Unsplash
Elbrist och ekonomisk kris, krig i Ukraina, gängvåld, samt liberalt orkestrerade attacker mot ålbeståndet. De dåliga nyheterna formligen haglar. Många ser dessutom Sverigedemokraternas nyvunna plats vid maktens grytor samt den pågående globala uppvärmningen som allvarliga hot av existentiell karaktär.
Att ständigt leva med pessimism, oro och svikna förväntningar urholkar själen. Kring detta finns övertygande psykologiska studier. Och gamla råd som exempelvis min mamma gärna kom med, att man ska älta sina problem – prata, prata, prata om dem – ökar faktiskt risken för depression och minskar benägenheten att adressera bekymren.
Därför kan det finnas skäl att ta fasta på de positiva utvecklingstrender som ändå finns, för att åtminstone hjälpligt balansera rådande rädslor, oavsett om de är geopolitiska, materiella eller klimatdrivna.
I den djuplodande artikeln om befolkningsfrågan i Fokus berör jag kort de rön som folkhälsoprofessor Hans Rosling blev akademisk världsstjärna på. I korthet: Världsfattigdomen minskar, medellivslängden ökar, miljön förbättras med mycket mera. Ändå tror många att det är precis tvärtom, att allt är på väg åt helvete.
Även på centrala icke-materiella områden ser den långsiktiga utvecklingen ljus ut på många håll. Ett drastiskt exempel: När demokraten Barack Obama kandiderade till president i USA 2008 var han emot äktenskap för homosexuella. Åtta år senare var republikanen Donald Trump för. Attityderna till sexuella minoriteter har åtminstone i väst förbättrats kraftigt på bara något decennium.
Rasismen, då? Som ju tedde sig pandemisk i svallvågorna av dödandet av George Floyd sommaren 2020. Här kan först påpekas att den universella avsky som polisen Derek Chauvins övervåld väckte, i sig motbevisar idén om utbredd rasism. Av Washington Posts databas över polisvåld, går också att utläsa att svarta inte dödas oftare än vita, justerat för kriminell aktivitet i respektive grupp. Och i ett aktuellt och mycket uppmärksammat fall i Memphis åtalas nu fem poliser för mord på en svart man. Alla poliserna är emellertid också svarta, så vilket motivet än var, så bör det inte ha varit rasistiskt motiverat.
Denna trend mot ökande tolerans och minskande rasism underbyggs också också av såväl statistik som värderingsstudier. Här en hemmaplanssiffra som stödjer tesen: År 1993 instämde var fjärde svensk i påståendet "Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen". År 2009 hade den andelen sjunkit till 12 procent, enligt SOM-institutet.
Av allt att döma blir det alltså lättare, inte svårare, att i någon hänseende avvika från majoritetens sätt att vara och se ut. En uppenbar fara med att överdriva exempelvis rasism, är att människor fråntas känslan av makten över sitt eget öde. Den som matas med budskapet att samhället är förtryckande och att minoriteter utsätts för strukturell diskriminering, kommer att löpa större risk att skylla egna misslyckande på andra, och bli mindre benägen att frimodigt säga ja till de chanser som ges.
Än en gång: Pessimism – som förvisso är en evolutionär kraft i det att den gör oss alerta inför faror – förmörkar och försämrar livet om den tillåts löpa amok.
Så varför uppskattar vi inte i högre grad de civilisatoriska framsteg som faktiskt görs? Ett svar finner vi i ett intressant experiment från 2018 av Harvardpsykologerna David Levari och Daniel Gilbert. Människor skulle identifiera blåa prickar på en skärm. Ju färre blåa prickar som så småningom dök upp, desto fler lila prickar pekades ut som blåa. Därefter skulle de identifiera hotfulla ansikten. Ju färre sådana ansikten som visades på skärmen, desto fler "normala" ansikten sågs som hotande.
Perceptionen av en ny situation påverkades alltså av hur man mindes den gamla situationen. "Hallå, här borde vara en massa blå prickar!", säger minnet. Den upplevda bristen gör att man suggererar sig att se blått även när färgen inte finns där.
Gilbert gör en intressant tolkning av detta: "Om ett problem minskar, till exempel diskriminering, så bedömer vi ett visst beteende i den nya och förbättrade kontext som vi skapat", säger han i en intervju.
Analogt med att leta blåhet där det ej finns, letar vi nu diskriminering där det ej finns. Gilbert menar därför att när vi löser ett problem, så expanderar vi problemdefinitionen: "När problemen minskar i antal, ser vi fler saker som problem. Om världen blir bättre, blir vi hårdare kritiker av den, vilket gör att vi felaktigt tror att den inte blivit bättre."
Summan av lidandet tycks helt enkelt vara konstant i våra hjärnor, så låt mig avsluta med ett karriärtips: Det är lättare att lyckas som domedagsprofet än som världsförbättrare.
